Rilkligheten


- Vad får du allt ifrån?
- Verkligheten! Nej Förresten. Jag får det av Rilke.
Rainer Maria Rilke ger mig den. Jag kallar det för
rilkligheten.
- Du kan inte vara riktigt klok!
- Är du det då?
- Ja. Jag har ju inte en diagnos. Som du.
- Mörkret blir inte riktigt lika mörkt med Rilke. Det
är som att världen får nya värden. Att det lättar med
orden. Att summan blir mer med en i minne. Med Rilke.
- Har du pratat med läkar’n?
- Ha! Den fjöntan!
- Säg inte så! Hon har ju i alla fall utbildning.
- Inbillning skulle jag vilja säga.
- Inbillning med fem års medicinstudier?
- Ja, hon är höginbillad. Uppför sig som hon vore en
bättre människa än oss andra. Det går inte att prata
med henne. Hon talar som ett majestät. Neråt.
- Fem och ett halvt. Jag säger bara det.
- Vadå fem och ett halvt?
- Hon har fem och ett halvt års medicinstudier. Plus
AT-tjänstgöring och specialistutbildning.
- Inte underligt att hon då är en bättre människa än
mig och alla andra. Nej. Jag föredrar Rilke.
- Har du sagt det till läkar’n?
- Jag tror inte ens hon känner till Rilke. Det är som
att psykiatrin ska hälla hibernal i allt vad poesi
heter. Det är som en vinterdvala alltihop. Som en
hibernation.
- Det är nog tur att det finns läkare. Som kan ta hand
om sådana som dig. Så vi andra slipper, menar jag.
- Det märks att du själv aldrig har varit intagen.
Hade du varit det hade du aldrig sagt så.
- Nej jag är ju frisk. Och du är ju sjuk. Vi får inte
glömma det. Aldrig någonsin. Och Rilke är inte min
grej. Varför tittar du inte på teve?
- Jag vill inte förstöra mina inre bilder.
- Nu talar du så där konstigt igen. Har du tagit din
medicin?
- Vi lever i en tid när poeterna medicinerar medan
generalerna hallucinerar.
- För guds skull! Ta din medicin!
- Mina mediciner heter Fredrico Garcia Lorca, Rainer
Maria Rilke, Johann Wolfgang von Goethe, Heinrich
Heine...
- Är det personalen ?
- Jaha. Det kanske man skulle kunna säga.
- Jag tycker verkligen att du ska prata med läkar’n.
- Jag sa ju det att man pratar inte med läkaren. Det
är hon som talar till mig.
- Ja men hon vet ju bäst. Hon har ju utbildning. Det
har ju inte du!
- Det är egendomligt att de ska veta bäst. När de har
haft fel hela tiden. Hela förbannade tiden.
- Ja men de har ju utbildning!
- Det har jag också. 25 år i schizofreni.
- Och hur många poäng har du tagit då? Det är det som
räknas. Poängen.
- Jag har läst Hölderlin på institutionen.
- Åh. På vilken fakultet då?
- Den slutna psykiatriska vården.
- Oppoppopp. Nu talar vi om två saker.
- Gör vi? Jag trodde vi tala om samma sak.
- Du talar om dårar. Jag talar om människor. Fint
folk. Jag talar om läkare. Du skulle ju skämmas! Och
hur mycket tjänar du?
- Jag får ut sex tusen i månaden.
- Det är vad hon får ut i veckan. Ta nu din medicin
och sluta grubbla! Och tänk på att hon är en mycket
finare och bättre människa än vad du någonsin kan bli.
En människa som är värd minst fyra gånger mer än dig.
Glöm aldrig det!
- Det är ingen risk med det. De låter mig aldrig
glömma det. Och skulle jag för någon minut känna mig
som en människa så finns ju du.
- Du ska vara tacksam för sådana som mig. Utan mig
hade du ingen.
- Jag har Lorca.
- Han skulle ju skjutas!
- Det är redan gjort! För länge sedan...


av Göran Wassby