Det var om våren
och våra svettande kroppar klöv gräset som vita snödroppar den dagen och den natten älskade vi som dagg och vatten du var eld och jag var jord du var kvinna och jag var smord poesin kring dina bröst och ditt namn i min röst höftlinjen runt din midja och källan i din brunn allt det tog jag in i min mun i kärlekens täta sammanslutning kysser jag halsbågens lätta lutning din kyss har ett särskilt mönster jag ser in i ditt inre fönster kärleken vandrar sedd eller osedd i längd eller i bredd hos oss i vår bädd snart är jag en ryttare som tappar tömmen vi får oss att tro och att lova du kommer tillbaka till mig i drömmen för nu så ska vi sova... Göran Wassby |