En enda dag till- Vi får nog öka Sveas, på femman tres, dos. Säg, femton milligram morfin gånger tre och så sätter vi in lustgas vid behov. - Det ska bli. Svea med efternamnet Nilsson, på femmantre, låg på sitt yttersta. Hon tänkte på vad som komma skulle och på allt som varit. På allt som hon missat. Hon hade knappt aldrig läst en bok, bara tittat på denna förbannade TV. Hon hade inte levt ett eget liv, än mindre ett rikt sådant. Istället hade hon följt dessa evinnerliga såpor. Nu i sin yttersta stund förbannade hon alla Treutigers och alla Alsingar. ?Om jag bara fick en dag till, en enda dag till?, tänkte hon. Vad var det med poesin som var så förtrollande? Som gått henne helt förbi. I väntan på ett avsnitt av Big brother hade hon av misstag sett en skymt av ett annat program. Det var en intervju med Bo Carpelan. Och han hade talat om att poesin alltid gav. Att två plus två blev fem. Vad menade han med det? Blev fem? Vad var det hon hade missat? Gått miste om i hela sitt liv? Vad menade denna Carpelan? Tänk om hon själv skulle bli fem? Nu när det snart skulle knacka på dörren. Vad var det som skulle komma? Hon som alltid trott att det fanns en mening med allt. Men vad hade hon
Nu när hon låg här med droppslangen in i sin arm tänkte hon; Vad har jag gjort av mitt liv? Varför läste jag inga böcker? Varför levde jag inte? Varför gick jag inte på teatern? Varför tittade jag bara på denna förbannade TV? Hon hade ju sett en pjäs, en enda gång. På sjuttiotalet med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg. Vad var det den hette nu igen? I väntan på. Ja, vad var det nu? Gud? Var det inte honom hon väntade på? Tänk om han är en kvinna? Gud, Gud, Godot! Godot var det ju de väntade på. Tänk att hon inte hade begripit någonting. Varför satt de och väntade? Väntade på någon som inte kom? Vad dumt hon hade tyckt att det varit. Men vad gör hon nu? Väntar hon också på någon som inte kommer? Men det var ju en liten pojke med i pjäsen. Vem var han? Var det sonen? Jesus? Var det honom hon väntade på? Eller var det pojken som var Godot? Var det honom de väntade på i pjäsen? Och som de inte brydde sig om? Ja, inte var det Harald Treutiger hon väntade på i alla fall. Så mycket var då säkert: Vad hade inte den mannen tillfogat henne? Bara bundit henne med en massa skit i denna förbannade TV. Varför tillät hon dom stjäla så mycket av hennes liv? Och varför gick hon inte på konstutställningar? Och varför läste hon bara om andras liv? I dessa damtidningar? Det handlade ju bara om en massa rika latoxar. Lat hade hon minsann aldrig varit. Alltid passat upp andra. Vad hade hon för det nu? När hon låg här. Helvete! Vad jag har blivit blåst! Blåst på allting! Varför gjorde jag ingenting av mitt liv? Jo, naturen. Den hade hon ju alltid uppskattat. Men varför njöt jag inte när jag var ute i skogen? Varför skulle jag alltid jobba? Så roligt är det väl inte att plocka lingon en hel dag? Det var av ren snålhet hon hade gjort det. På köpet hade hon ju fått några små korn av himmelriket. Som den gången hon mötte lokatten. Det var på en bergknalle den hade stått. Hon hade gått nedanför med sin lingonplockare och plötsligt känt att hon varit iakttagen. Och så hade hon tittat upp.. Och där hade den stått. Ett livs levande lodjur! De hade säkert iakttagit varandra en minut. Först hade hon blivit rädd men när hon märkte att ingenting hände hade hon erforit en sådan känsla av något stort. En känsla av samhörighet och innerlighet. Jag med min lingonplockare och han med sitt liv. Denne lokatt. De hade varit ett. Kanske var det till och med så att ett plus ett blev tre? Tänk om hon kunde fråga denne Carpelan om det kunde bli tre också? Var det så med poesin att det kunde bli tre eller fem eller sju eller nio! Vad var det hon hade missat? Tänk om hon kunde få tag i denne Carpelan! Tänk om jag bara finge en dag till. En enda dag till! Och snart kommer han. Jag vill inte! Jag vill leva! Jag vill möta en lokatt! Tänk om jag bara finge en dag till. En enda dag till... Göran Wassby |