Härifrån till evigheten

Hasselfjärilen slår sina vingar och jag bevekas av deras sprödhet. Hon stretar emot med all den kraft hennes gyllenockra vingar äger.

Hon och jag blir en perpetum mobile som lägrar världen. När friheten äntligen bär oss tar vingarna fart och vi rusar ut i verkligheten.

Jag minns bara brottstycken från barndomen. Små otydliga avtryck från skurtrasan.

När jag var barn hade jag komplex för mina öron. Antagligen var det för att mitt huvud var mindre och att min frisyr alltid var minimal. Min brors öron stod ut mer än mina. Han började snart att måla. Med Van Gogh delade han vansinnet. Medan Van Gogh skar av sitt öra, opererade min bror in sina.

Han kom aldrig till Provence och Arles, men det gjorde jag. Upp över öronen förälskad med ögon bara för Kvinnan glömde jag att se ljuset och de gula sädesfälten. Istället drunknade jag i henne och lämnade mig själv att simma.

På broarna ovanför mitt huvud rusade livet fram. Jag visste inget utan flöt som ett stycke pergament i floden. Genom hela Provence lät jag mig föras till mitt inre, av åar inrinnande Mississippi.

Innanför ägorna finns en våtmark med rara orkidéer och Mississippi är en liten bäck, som rinner genom vätan för att försvinna ut i livet. I dess deltan rinner dessa dagar vi kallar livet, förbi i ett vatten så klart att man ser sin spegelbild. Snabbt far den förbi i virvlarna. Omöjlig att fånga utom för minnet. Det är där man ser sig som den man
är.

På dårars vis ser jag det ovanliga i det vanliga.

Skattar med minnets tumstock några korn av sanning, som jag lägger i timglaset. Sanden rinner genom det konkava nålsögat och endast genom natten når man till morgonen.

Med fingertopparna känner jag världen. Ett tankemönster, som en spindels. I tankespindelns nät ligger jag omspunnen. En själens simmerska flyter bredvid mig. Jag ser mig i syne som en guldvävare. Den som någon gång gått på havet kan ana min vilja. Det är ljusår härifrån till evigheten...

Göran Wassby