Den blå bilenNär den bländblåa bilen kört iväg och när
mannen satt bakom ratten infann sig plötsligt en tanke. Han är tillbaka till en tårta med sju ljus. Tillbaka till Signe, sin mor. Tillbaka till Carl, sin far. Och brodern Eric kryper hostande omkring på golvet med sina tygblöjor nerhasade till knäna. Mor Signe skyndar till. Och han, han blåser ut alla ljusen i tårtan. Han spänner sitt bröst av all kraft och med lungor fyllda med segel blåser han ut de sju ljusen. Broder Eric gnäller lite, där han sitter på mor Signes arm. Han hostar och harklar, som alltid. Han fyller sju år. Hans tårta bär sju ljus. Sju små lågor. Radion står på och en röst kallar: Han fyller sju år och han hör inte radion. Han hör inte
segerskålarna, som dricks i den kalla kristallnatten. Pappa Carl räcker honom ett vackert inslaget paket. När han öppnar ser han att det är ett par skridskor. Han blir oerhört glad och det jublar i hans bröst. "Med de här kan jag skrinna ända till Riga", tänker han. Till Riga, dit de åker varje sommar. Den blå bilen kör liksom av sig själv. Han bara är.
Han bara färdas. Han vet inte var han är. Han är någonstans
på Jorden och han knäpper på radion. Den blå bilen kör vidare. Han sitter och ser ljusen i fönstren. Det blåser styv kuling på havet och han färdas i riktning med vinden. Vindarna leker med hans hår och han kör och kör. Radion står på. Det brusar och dånar, som av stalinorglar i den. Han kör och kör. Det åskar inåt helvetet och askan från Polen driver in från havet, och lägger sig som ett dammlager på bilrutan. "Stockholm - Motala, Stockholm - Motala" Det är sommar och grönt och han är fjorton år. Och står på tröskeln till livet. Pappa Carl ror båten. De är ute i gryningen för att ta upp näten och så ska de meta. Meta lite över grynjan. De säger ingenting och pappa Carl ror båten. Bilen kör och kör. Det går fortare och fortare och Lena sitter bredvid honom och han har handen på hennes lår. Det blåser friskt i håret och han är lycklig. Bestämt är han inte lycklig. "Stockholm - Motala, Stockholm - Motala". Den blå bilen rullar på. Det går fortare och fortare. Han hinner inte med, så fort går det. Lilla Karin ligger i baksätet och jollrar och Lena har permanentat håret. Och nu sitter hon bredvid honom och läser Allers. Hon talar om allt de ska skaffa sig och han hör inte. Han hör ingenting. Han bara kör och kör. Vägen blir bredare och bredare och brantare och brantare. Radion står på och nu är det musik. Musikdimmorna lindar dem i sin väv och han tycker han borde vara lycklig. Bilen kör och kör. Den blåa. Den kör. Han kör Karin till stallet. Hon ska rida. För vilken gång i ordningen vet han inte. Hon gör ingenting annat än rider flickungen. Radin står på och Hanoi har just bombats. Han lyssnar inte utan kör. Är han inte lycklig? I den blå bilen sitter han nu. Ljus blinkar från hus han kör förbi. Bilen går och går och han kör och kör. Han vet inte hur långt han har kört. Musikslöjorna i radion avbryts av meddelandet att Barsebäck just har laddats. Bilen rullar på och han är ensam. Lilla Karin, för hon
kommer ju alltid att vara lilla Karin, lever sitt eget liv och rider inte
längre. Han är ensam och det var länge sedan Lena lämnade
honom. Han kör och kör. Förbi stockar och sten. Han sitter
i sin blåa bil och han är på väg hem. Den blå bilen svänger sakta upp på husvägen. Han
stannar och slår av motorn. Göran Wassby |