"Det här är inte sant"

Det var snö och is i luften. Det riktigt blåste småspik när han kom fram till Centralen och äntrade pågatåget; "Magnus Stenbock". Han rusade in i värmen och såg människor sitta tysta och lyssna till tågets frustande och stånkande.

Glad över att ha hunnit satte han sig mittemot en kvinna, som efter vad det verkade var en studenska. Han drog den slutsatsen eftersom hon satt med en tjock bok i knät och läste. Hon bevärdigade honom inte med en blick än sen gång. "Så mycket är jag alltså värd" hann han tänka innan magen satte igång.

Muller, muller. "Helvete!". Han rusade upp och tänkte medan han sprang genom tåget för att hitta toaletten; att nu får det vara bra med supandet för att tag framåt. Tankar som han tänkt hur många gånger som helst under sitt trettioåriga liv. Tänkt men aldrig förverkligat. Just som han närmade sig toaletten satte sig tåget i rörelse. Det var nu inte bara tåget som kom i rörelse. Det var verkligen kris nu! Och så kände han värmen utmed lår och skinkor. "Helvete! Jag har skitit på mig!" Äntligen kom han fram.

Toalettdörren var låst. Han bara stod där. Förlamningen spred sig i kroppen. Låst! Han började rycka i handtaget. Varför skulle det vara upptaget nu ? När han verkligen behövde. För en gångs skulle behövde. "Det här är inte sant" .

Och så kände han stanken från sin egen kropp. Skit. Och tåget gick och gick. Och där stod han! Nerskiten på väg mot Lund. Fylld av skam tittade han sig omkring. Folk satt som folk brukar sitta. De glodde ut genom fönster, på varandra och på honom. Det rann utmed benet nu. Det vänstra. "Ta bort mig, ta bort mig!", sa han tyst för sig själv. "Hoppas att jag inte träffar någon jag känner". "Inte nu, inte nu".

Han bultade på dörren. Ingen reaktion. Gravtyst därinne. Och här stod han. Första stopp skulle vara Arlöv. Skulle han gå av ? Och ta första tåg tillbaka till Malmö?

- Nej men hej Åke! Är du också på väg till Lund ?

Medan paniken spred sig utmed nacken vände han sig förskräckt om. Där stod Sara.

- Tjena! Nej jag ska bara till Arlöv.

- Arlöv trodde jag att man bara åkte förbi.

- Ja men jag ska bara in till Obs och handla en grej.

- Obs, ligger inte det i Burlöv ?

- Jaså det gör det. Tur att jag träffade dig Sara. Annars hade jag fått irra omkring i Arlöv. "Helvete också!"

- Konstigt vad det luktar.

- Ja det är dom där jävla bönderna som sprider ut svinskit på åkrarna.

- Men gör dom det på vintern ?

- Ja, det verkar ju inte bättre.

- Nej dom gör väl ingenting annat än att jävlas. Både med grisarna och med oss.

Tåget närmade sig nu Arlöv och han kände hur det klibbade i röven och utmed benen.

"Kan det inte bli ledigt på toaletten. Snälla Gud!"

- Hur är det annars ?

- Jo det knallar på. Tentor hit och tentor dit. När jag blir pensionerad ska jag verkligen börja leva!

- Jo. Det är väl så dags då. "Jag går av i Arlöv. Skiter i det!"

- Obs. Där har jag aldrig varit. Har du något emot om jag hänger på ? Jag har några timmar innan föreläsningen börjar. Skulle behöva köpa lite kläder och så.

- Visst.

"Det här är inte sant", tänkte han. "Skulle han säga som det var? I sin förnedring?"

- Vad gör du annars ? Ja, när du inte åker till Burlöv ?

- Är arbetslös. Du vet ju hur svårt det är att få jobb.

- Du Åke. Jag är lite tänd på dig. Ska vi inte åka hem till mig när vi har varit i Burlöv?

- Ja varför inte.

"Det här är inte sant"

Tåget hade nu stannat i Arlöv och han stod och vägde. Skulle han springa av eller inte?

Sara log mot honom och han log tillbaka. Nerskiten. Och så satte sig tåget i rörelse. Medan han stod och försökte få sin hjärna att fungera kom två biljettkontrollanter in i vagnen.

- Skit också!

- Ja. Det här är inte sant.

- Nej det är verkligen inte sant!

Kontrollanterna ställde sig myndigt framför dom. Åke stod som han gjort hela tiden med ryggen mot toalettdörren för att så att säga ha ryggen fri.

- Biljettkontroll, sa den myndigaste av de två.

- Jag har ingen biljett, sa Sara

- Inte jag heller, sa Åke.

- Då vill vi ha legitimation från er bägge.

"Plånboken ligger i bakfickan! Helvete! Det här är inte sant"

- Jag har ingen legitimation med mig, sa Åke

- Inte jag heller, sa Sara

Kontrollanterna tittade på varandra. Nickade och sa i som i samförstånd

- Det är vad de brukar säga. Men den här gången ska ni inte få slippa undan! Ni får vara kvar här tills vi har tillkallat polis.

Den ene kontrollanten tog upp sin mobila telefon och slog ett invant nummer.

Åke tog Saras hand och viskade i hennes öra;

- Det här är inte sant.

Hon svarade honom med samma mynt;

- Nej det här är verkligen inte sant!

Den störste av de två kontrollanterna hade nu tydligen fått kontakt med polisen. Han vände sig mot Åke och Sara och sa ytterligt myndigt;

- Ni får följa med till Lund och där väntar polisen.

Sara vände sig till Åke och viskade;

- Jag skiter i det här.

- Det har jag redan gjort, svarade Åke.

Han tittade ut genom fönstret och tänkte;

"Det här är inte sant".

Då öppnades toalettdörren och en gammal gumma med rullator stånkade sig ut, fick syn på kontrollanterna och sa

- Det är slut på papper!

- Ja, ja. Svarade de.

"Det här är inte sant, inte sant, inte sant..."

Göran Wassby