Himlen hängde rakt ner

Himlen hängde rakt ner och jag oroade mig som vanligt för Vansinnet. Vårt enda möte efter alla dessa år var ett samtal mellan två stolar. Någonting mellan oss fanns och fanns inte. Det hängde och tog vägen någonstans.

Alla mina minnen av sjukhuset. Av att till och med sova i beredskap mot fienden. Det var som att sova med blossande öron, röda som på ett uppluggat, örfilat barn. Och just nu prövar jag sakerna som inte kan röra sig själva, för två gånger bröt jag lilltån när jag stötte ihop med honom i drömmen. Det var i ett hus fyllt med mattor. Och som i en trollring dansade vi och jag när bjöd upp honom för att föra sa mig självbiografins frontallober att det är omöjligt att känna
hemlängtan i hatet.

Tid är dröm, som kan växlas in till arbete, glädje eller sorg. Jag vet att jag alltid kommer att misslyckas, för vad skulle det ultimata konstverket vara? Så jag måste lära mig att fortsätta uthärda osäkerheten medan jag läser. Och skriva lika osäker som säker. För den upptäcksresande har ingen aning om vad som är verklighet eller overklighet. Därför blandas allt. Viktigt som oviktigt. Men det av vikt kan alltid ympas in i det oviktiga. Så om något kan bevaras från din trädgård så bevara det för det kommer alltid att växa inom dig...

Göran Wassby