Hjärnhimmel Det här är inget fadersuppror. Det är ett uppror mot
mig själv. När en livslögn faller så faller hovet
med den. Och för att se mig som den jag är krävs ögon
i nacken. Fyrtiosex år i en rörelse, som det krävs en
dåre för att avslöja. Socialismens innersta essens är
ingenting annat än att förvägra dåren en nattlig
smörgås för ska en ha så ska alla ha. Och kan inte
alla få så ska ingen ha. Individen måste underordnas
kollektivet. Och kan inte millimeterrättvisa skapas så ska Men om formen är formalia känner jag mig stöpt i egen
form. Jag lever i ett museum med mina egna marter och drömmar. Och
lämnar nu lögnen bakom mig. Ser mig dock hastigt i fönsterspegeln.
När jag tittar upp mot bilden ser jag mig som den jag är men
så fort jag ska teckna av mig försvinner jag. Det är som
när jag som barn försökte springa bort från min egen
skugga. På samma sätt som skuggan då följde mig
följer jag mig själv i min fönstersmyg av tillvaron. Långt
borta från månadsmöten, där de munvigaste tar all
kredit medan de som gjort Zenit mellan mina ögon bränner sig fast på en bild. Det är en yttre bild jag ser men en inre jag söker. Långt bort från dessa organisationer och möten, som står mig så långt upp i halsen. Tänk om det vore så att det är vad man säger som räknas. Då vore dessa fackföreningsmedlemmar i Hjärnhimmlen. Men är det så att det är vad man gör som räknas så falla de platta i Helvetets alla lokala samorgansiationer. Håll ditt obligatoriska sjuminutersanförande om ingenting och luta dig sedan självgott tillbaka. Förr eller senare kommer sanningen som en bumerang och slår dig i nacken. Organsiera er livslögn, som låter så förbannat bra. När ni är färdiga med protokollet kan ni ju fråga er; - Vad fan har vi uppnått? Göran Wassby |