Hjärnhimmel

Det här är inget fadersuppror. Det är ett uppror mot mig själv. När en livslögn faller så faller hovet med den. Och för att se mig som den jag är krävs ögon i nacken. Fyrtiosex år i en rörelse, som det krävs en dåre för att avslöja. Socialismens innersta essens är ingenting annat än att förvägra dåren en nattlig smörgås för ska en ha så ska alla ha. Och kan inte alla få så ska ingen ha. Individen måste underordnas kollektivet. Och kan inte millimeterrättvisa skapas så ska
ingenting skapas. Och den som betala heter alltid något annat. Och den som ska göra jobbet är alltid någon annan ty så vis är verkligheten i revolutionärens öga. Själv så förträfflig i den svartröda fanans svepskäl för en bättre värld. Den korrekta ytligheten hos någon som aldrig behövt ta ansvar blandas med självgott och präktigt gnäll från anno 1910. Om tio, tjugo, trettio, fyrtio eller femtio år sitter ni på samma fläck och gnäller som det vore idag. Med den politiska
korrektheten hos en kardborre hänger ni er kvar vid era ideal. Utan att titta på er själva i demonstration på demonstration. Frågan om vem som ska rensa avloppet i ert paradis kommer aldrig att ställas ty till det är ni alltför fina.

Men om formen är formalia känner jag mig stöpt i egen form. Jag lever i ett museum med mina egna marter och drömmar. Och lämnar nu lögnen bakom mig. Ser mig dock hastigt i fönsterspegeln. När jag tittar upp mot bilden ser jag mig som den jag är men så fort jag ska teckna av mig försvinner jag. Det är som när jag som barn försökte springa bort från min egen skugga. På samma sätt som skuggan då följde mig följer jag mig själv i min fönstersmyg av tillvaron. Långt borta från månadsmöten, där de munvigaste tar all kredit medan de som gjort
jobbet alltid får skiten.

Zenit mellan mina ögon bränner sig fast på en bild. Det är en yttre bild jag ser men en inre jag söker. Långt bort från dessa organisationer och möten, som står mig så långt upp i halsen. Tänk om det vore så att det är vad man säger som räknas. Då vore dessa fackföreningsmedlemmar i Hjärnhimmlen. Men är det så att det är vad man gör som räknas så falla de platta i Helvetets alla lokala samorgansiationer. Håll ditt obligatoriska sjuminutersanförande om ingenting och luta dig sedan självgott tillbaka. Förr eller senare kommer sanningen som en bumerang och slår dig i nacken. Organsiera er livslögn, som låter så förbannat bra. När ni är färdiga med protokollet kan ni ju fråga er;

- Vad fan har vi uppnått?

Göran Wassby