Isolation

Jag hade suttit inne så länge att parken kändes lika främmande som djungeln måste kännas för en albatross.

I isoleringen hämtade jag upp min längtan ur det mest dolda av mina in - och utälvor. Dessa klagoskrik fick mig att krypa upp ur vaggan och ge mig in i det andra. In till väggarna som slöt runt omkring mig.

Min kropp var full av de saftiga överraskningar som vetenskapen kallar hallucinationer. Så tog det mig en timme att ta ett andetag när hjärtat höll andan.

Jag stod på scen i den inre teatern och spelade upp den stora pjäsen för den enda publik som fanns - mig själv.

Jag hade bägge ingredienserna. Instängdheten i Isoleringen och den ogenomträngliga evigheten i min sjukdom.

Genom fönstret såg jag parken. Jag diade på avstånd den lummiga grönskan alldeles som om jag hade diat min mor. På så sätt växte jag in i naturen och blev en del av träd, rötter, löv och ogräs.

Dock med det förbehållet att en ruta av pansrat glas skiljde mig från verkligheten. Den natur jag hade var ett plastgolv och en madrass likaledes av plast. Fyra väggar och ett tak. Dessutom i en av dessa väggar en dörr utan handtag. Jag var inte förtjänt av ett handtag ty jag hade ingen nyckel vare sig ut till livet eller ut från avdelningen. Inte ens ut från Isoleringen var jag betrodd. Det enda jag kunde göra var att drömma om ett liv. Att försöka leva ett drömt liv. Och i dessa drömmar fanns det hemskaste hemska och det var därför jag hade flytt ända in i Isoleringen. Till Sveriges mest isolerade plats. Där vetenskapligheten härskade och där jag var patient.

Av latin; pátient - jag lider, blev vad jag hade väntat på i fyrtio år. Att allt skulle komma till mig. Till den ende rollinnehavaren av mitt livs tragedi.

Det är tomt i rollistan sånär som på mig själv och mina hallucinationer. Det finns ingen Horatio att luta sig emot. Bara dessa fyra väggar med ett fönster som kronjuvel.

Att längta ut så långt från mig själv att jag i nästa skutt finner harens gång i de andras verklighet. Att med haren som drev jaga mig själv.

Att avgå från sig själv och länga ut till det sista andetagets fria republik...

Göran Wassby