Karlberg

Karlberg satte ner brickan på bordet för att sedan dra ut stolen och sätta sig. Han tog fram papperservetten och vecklade ut den och lade den i knät. Och hällde upp mjölk i ett duralexglas han tagit från disken. Sedan tog Karlberg upp kniven i högra handen och gaffeln i den vänstra. Sköt med benen in stolen ett par centimeter närmare bordet för att sedan skjuta in gaffeln i en stekt klyftpotatis. Hällde med kniven upp lite brunsås på potatisen och doppade hela anrättningen i lingonhögen till vänster om pannbiffen. Han förde gaffeln upp mot munnen, gapade och började att tugga. Tog lite mjölk för att skölja ner anrättningen men först växlade han över hela muninnehållet till högra tandraden för att där tugga färdigt. Karlberg tog sedan gaffeln och trängde in den i pannbiffen. Med kniven skar han av ett par kubikcentimetrar pannbiff, föste sedan upp lite stekt lök på biffen samtidigt som han doppade den i sås och lingon. Tryckt sedan på lite sallad av strimlade morötter och vitkål. Karlberg förde sedan gaffeln, som en truck mot munnen, gapade och började med högersidan att tugga. Tuggade ett par, tre gånger innan han på nytt, samtidigt som tuggar, tar kniven och för den mot pannbiffen, som nu är lite kapad i kanten. Karlberg lägger knivens egg mot pannbiffen för att på nytt skära av en bit, ungefär lika stor som den förra. Under hela processens gång tuggar han vidare med sin högra tanduppsättning. Han smackar lite medan han tuggar och fortsätter att dela en potatis och trä upp den framför pannbiffen på gaffeln. Men kniven tar sedan Karlberg upp lite sås över gaffeln Han lägger sedan huvudet lite på sned åt vänster samtidigt som han med högerhanden för pannbiff, sås och potatis mot munnen. Den här gången dock utan lingon. Karlberg upptäcker fadäsen och snabbt och så fort han kan, tar han gaffeln, efter det att han stoppat in den i munnen, och för den mot lingonsylten, som är placerad i en position ungefär kvart i tre på tallriken. Karlberg tar där med gaffeln lite lingon och möter med tungan gaffeln i dess färd mot munnen. När Karlberg har fullföljt den manövern, lägger han ifrån sig gaffeln mot brickan och fattar med högra handen dricksglaset med mjölk och för det mot munnen, öppnar den och låter med hjälp av tyngdlagen mjölken falla in i munnen. Karlberg tuggar sedan en tre, fyra ja kanske fem gånger, fortfarande med högersidan, innan han resolut sväljer. Men innan dess har Karlberg på nytt närmat sig pannbiffen. Fortfarande, med kniven, låter han ett stycke pannbiff falla över gaffeln. Med en åsnas envishet låter han sedan en potatis klämmas på och medan han doppar allting i sås för han med kniven över lite lingonsylt, som en naturlig topp över allting. För första gången tar sedan Karlberg några stekta lökringar och trycker med kniven mot gaffeln upp dom på gaffeln. När Karlberg, samtidigt som han tuggar, är klar med det tar han gaffeln och för den mot munnen, samtidigt som han låter sina diafragmamuskler arbeta genom att luta sig lite fram mot tallriken. Karlberg gapar sedan och lika säker som någonsin en truckförare på IKEA:s centrallager i Älmhult, lämpar han sedan av lasten i sin mun. Fast den här gången för han med en tungrörelse över maten till den vänstra tandraden för att med detta nya grepp tugga pannbiffen med dess tillbehör av potatis, sås, och stekt lök. Den uppmärksamme kan notera att Karlberg denna gång utelämnat salladen. Medan Karlberg förnöjt tuggar lägger han ifrån sig kniven och fattar mjölkglaset. Med en vinkel av cirka fyrtiofem grader för han glaset mot munnen den här gången också. Karlberg gapar försiktigt genom att öppna en springa med läpparna på kanske, grovt uppskattat, en centimeter. Med läpparna möter sedan Karlberg glaset och vickar med handleden för att, precis som förra gången, låta tyngdlagen forsla mjölken in i munnen. Karlberg sväljer på nytt. Och upprepar proceduren på nytt. Det är som att det gått slentrian i Karlbergs beteende men ett tränat öga kan se att Karlberg med små variationer varierar sig. Den här gången, till exempel, tar han potatis först på gaffeln och pannbiff sedan. Lingonen är ett osäkrare kort. En statistiker skulle säkert kunna räkna ut sannolikheten för att Karlberg ska ta lingon på gaffeln den här gången också eller om han ska följa upp rörelsen med lingon efteråt. Man kan inte vara säker på någonting när det gäller Karlberg. Om han ska tugga på höger eller vänster sida eller om han ska ta lök eller lingon tillsammans med såsen, potatisen och pannbiffen. Karlberg fortsätter som om ingenting har hänt men plötsligt händer något oväntat. Karlberg lägger ifrån sig både kniv och gaffel och fattar med båda händerna den utbredda servetten och för sedan den mot läpparna. Med ett fast tag med bägge händerna torkar sedan Karlberg av munnen från höger till vänster, likt en mantelrörelse. Först en gång och sedan upprepar Karlberg det hela en gång till. Karlberg lägger sedan tillbaka servetten i knät och fattar på nytt sina bestick. Det är som att iaktta en robot, men en mänsklig sådan. Karlberg har förmåga att tugga samtidigt som han kan förbereda nästa lass mot munnen. Karlberg är fortfarande herre över sitt handlande. Pannbiffen är snart slut, likaså potatisen,salladen och lingonen. Men lök finns det fortfarande gott av. Karlberg har uppmärksammat detta och ser därför till att få med så mycket lök som möjligt innan det kan vara för sent. Karlberg utstrålar myndighet, pondus och självsäkerhet när han för kanske sista gången denna måltid fullföljer sin logistik. Han gapar och tyngdlagen är lika pålitlig som alltid. När Karlberg tömt tallriken lägger han ifrån sig både kniven och gaffeln, tar upp servetten för att med den, som en självklar final, torka av munnen. Karlberg reser sig och tar med sig bricka med allt som återstår. Karlberg går med brickan mot en ställning där folk redan före honom placerat andra brickor. Karlberg skjuter in sin bricka bland dom andra brickorna och börjar med säkra steg att gå sin väg ut ur restaurangen. En annan man, Olsson, har redan tagit Karlbergs plats. Men Olsson, har valt en annan väg, bestående av stekt rödspätta med remoladsås och kokt potatis...

Göran Wassby