Klassens kamrat


av Krister Karlsson, 1955-1984
Bearbetad av Göran Wassby


När jag satt och drack kaffe på en mindre cafeteria häromdagen fick jag till min förvåning se att mannen som satt mittemot mig vid bordet var en gammal klasskamrat.

Det var visserligen 15-16 år sedan vi sist setts, men jag kände tydligt igen honom på det lite stela, svullna ansiktet. Min första tanke var att sträcka fram handen och hälsa men jag erinnrade mig sekunden efter, vilken tråkig person han hade varit.

Vi hade varit klasskamrater under hela grundskoletiden, men under dessa år hade jag inte hört honom yttra ett enda ord. Varesig till mig eller till mina kamrater.

Det är egentligen märkligt att en person kan vara så tyst och så fullkomligt innesluten i sig själv. De första åren försökte givetvis vi andra att genom list eller våld försöka få honom att yppa några stavelser.
Dock utan framgång, vilket med tiden gjorde att vi
resignerade och lät honom gå sina egna vägar.

Inte ens lärarna kunde få honom att tala.

Jag fann det således bättre att tiga och höjde istället min dagstidning för att dölja mig för honom. Det skulle ju bli jag som skulle få dominerad samtalet och tanken att jag skulle leda en konversation är absurd, resonerade jag tyst. Jag hinner knappt avsluta tanken förrän han säger

- Hej Krister! Känner du inte igen mig?

- Inte först, svarar jag töntigt leende.

Vi börjar prata om det ena och än det andra och jag blir förvånad över hur lättkonverserad han är. Han byter elegant samtalsämne och vi språkar länge och kamratligt utan att några döda punkter uppstår. Han är kvick i sin uppfattning och skämtar mycket men framlägger även allvarliga synpunkter. Han är sannerligen den sanna sällskapsmänniskan.

Jag kan inte låta bli att i mitt stilla sinne undra över hur han kunnat förändras så kapitalt. Till slut tar jag mod till mig och frågar.

Han sänker först blicken men börjar sedan ärligt och
uppriktigt berätta sin historia.

Min gode klasskamrat, som förresten heter Sven, blev strängt uppfostrad. Hans far, som var stor och auktoritär, krävde att hans son skulle "bli något". Sven fick tidigt lära sig att lyda och att tiga still. Hans språk blev därför mycket torftigt. Varje gång han skulle uttrycka något känsligt, lät det till faderns vrede, klumpigt och barnsligt. Då han ville referera någon händelse fick orden sällan något tydligt sammanhang.

Att städse framstå som en idiot är föga stimulerande för självkänslan, varför han beslöt att tiga. Denna mutism visade sig, i hans ögon, vara det enda rätta, även i skolan. Ty när han där uttryckte sig på sitt korthuggna sätt rubricerades han som dum.

Sven vande sig vid att leva i total tysthet och trivdes med det ända till puberteten. Då började han, som alla killar i den åldern att snegla på flickor. Han avundades de som kunde kurtisera flickor. Dessa fantastiska män som kunde ro en ladys famn i hamn.

Den brinnande lusten till det täcka könet måste på något sätt tillfredställas. Frågan var hur. Han grubblade mycket över detta. Att uppvakta sin älskade med blommor och presenter vore tänkbart. Kanske till och med bjuda ut henne till någon flott restaurang. Men förr eller senare måste han ju ändå säga något och det var just det som var kruxet; han kunde helt enkelt inte tala. Alla planer han smidde stupade på detta faktum.

En gång när han på en lektion satt nersjunken i sådana tankegångar kom han på sig själv med att iaktta klassens streber, som noterade allt vad läraren predrikade. Det var då han fick sin geniala idé!

Han borde naturligtvis nedteckna alla klatschiga och fyndiga uttalanden som sades, så att han en dag var så rik på fraser att man rätta skulle kunna kalla sig charmör.

Kort sagt. Han skulle samla uttalanden.

Efter skoldagens slut gick han åstad och köpte ett anteckningsblock med spiralrygg i pocketformat. Det låg sedan alltid i byxfickan.

Det är fascinerande vilka fraser folk vräker ur sig. Man kan samla dem på bussen, ur tidningar och böcker, ur TV-debatter o.s.v

Snart var de första 3-4 blocken fyllda och Sven talade så pass hygglig svenska att han klarade enklare inköp och restaurangbesök.

Efter ett par års idogt fraspluggande så kändes tiden mogen för ett examensprov. Kunskaperna skulle testas på skolavslutningsfesten.

Nu kunde jag erinnra mig min egen grundskoleexamen; sommarluften, dansen på kvällen, ölen i portgången och atmosfären. Jag mindes också hur jag sent på kvällen hade vandrat hem med dunkande huvud och med slipsen i
fickan. Oron för den ovissa framtiden i vuxenvärlden hade kommit krypande som ett kräldjur längs ryggraden. Det var också den natten, när allt hade varit segt som slem från en lungsjuk, jag hade mött Sven tillsammans med den mest underbara flicka jag kände och sett dem försvinna upp till hennes lägenhet.

Hur hade jag inte älskat den kvinnan! På avstånd naturligtvis. Men känslorna var ärliga och innerliga. Så äkta att jag kunde känna hennes handflata mot min kind, när ensamheten tog överhand om kvällarna.

Han hade stannat upp när han sett mig och i det kalla gatlyckteskenet hade jag sett honom le. Inte högfärdigt eller hånfullt - utan stolt. Det rätta adjektivet måste varit; "stolt".

Sven bekräftade denna sin bedrift, att uppvakta min, och kanske alla skolkompisars, pubertetsdrömdrottning.


Så följde några år. I, som han sa, glamour. Han log underfundigt när han uttalade ordet.

Nåväl, Sven fick självförtroende och hans sköna kvinna hade många vänner. Han var fullproppad med fraser och kunde minsann de senaste klyschorna och skämten. Diskuterade kultur och politik. Övervägde sakligt för och emot och trollband samtliga århörare med sina uläggningar.

Det var en skön känsla att sitta i centrum och obehindrat lägga ut texten. Höra sin egen citat-mosaik.

Som för de flesta andra män var hans mål, kvinnan. Det var till henne han talade och med henne han skämtade. När hon och han var ensamma talade de om känslor, som de behandlade som ett samtalsämne vilket som helst. Kanske som man diskuterar vädret eller höstmodet. Sven kunde knepen. Han hade läst alla berömda romantikers verk och återberättade deras formuleringar. Om än i egen tappning.

När de låg nakna bredvid varandra fick hon en känsla av att han vände ut och in på sig själv och blottade sitt inre, fast han egentligen inte ens snuddade vid verkligheten, inte ens skrapade på ytan. Och fast hon inte visste, kunde hon inte ana hans riktiga person. De var egentligen inte närmare varandra än två främlingar på en buss. Han gick som katten kring en het gröt. Jaget nådde han inte. Där hettade det alltför mycket.

Han kunde ju bara citera.

Sven gjorde långa pauser i sin berättelse. Men jag lät tystnad råda och ställde inga onödiga frågor ty jag förstod att tiden behövdes för att han skulle kunna återge så många års erfarenhet, till en tydlig historia.

Han lät mig förstå att han under dessa "glamourösa" år varit lika ensam som förut. Hur gärna ville han inte byta ut alla dessa lösa, ytliga kontakter mot en enda verklig vän, som kunde krossa skalet utan att krossa honom. För ensam mäktade han tydligen inte befria sig. En enda vän bland alla dessa människor här på jorden. Det kunde man önska av livet, men inte begära.

Den tomhetskänsla som uppstod gjorde hans hjärna avtrubbad. Han fick med tiden svårt att samla sina tankar och började slunga ut citat. Lösryckta och utan förankring i något logiskt sammanhang. Likt en ohämmad papegoja eller kanske som en felprogrammerad datamaskin.

Man började anse att Sven var galen när han så burdust vräkte ur sig vad som helst, hur som helst. Han blev osäker och sa allt mindre. Drog sig alltmer tillbaka.

Den geniala idén att samla uttalanden var inte alls särsklit originell. Han såg hur människorna kringgick varandra och sig själva. Hur man ville ha kontakt men inte kunde ta.

Det fanns alldeles tydligt ett behov av att umgås ty man talade till varandra men bara så onyanserat, som man talar till en hund. Rösterna tycktes i Svens huvud lika tomma och ihåliga, som när man hör dem genom en vägg.

Han såg hur allting liknade en lögn och han blev skrämd.

Tystnaden var förvisso varken sanning eller lögn. Den bara var och han började älska den lika högt som tidigare. Allt oftare gick han ensam i sin lägenhet och strök kinden mot väggen eller dörrposten och lyssnade på tystnaden. Det var endast den som kunde ge honom harmoni.

Vi bröt upp och det tog emot att bryta ryggdunkningen mot en kram. Han ville så gärna men vågade inte alltid. Det gjorde ont att vara ärlig. Men i ärligheten låg det vackra.

Det var så vackert att det gjorde ont.

Krister Karlsson