Den klinikfärdiga...
- Varför ska jag vara här? Det är ju ni som ska vara inne
och jag som ska vara ute! Jag menar; Alla är överens om att
världen är galen men ingen vill erkänna sig sinnessjuk!
Utom jag. Jag deklarerar:
JAG ÄR SINNESSJUK! Alltså inte så förbannat friska
som ni. Jag är så sjuk att jag fortfarande tror på sådant
som solidaritet och jämlikhet, socialism och frihet. Ja. Så
sjuk är alltså jag. Jag tittar inte ens på Expedition
Robinson. Så erbarmeligt dåligt mår jag alltså
så att jag inte ens tittar på Expedition Robinson. Ja, än
mindre Farmen och Big Brother. Ja, jag kan inte vara normal som inte följer
dessa sopor. Va? Vad sa jag? Såpor menar jag naturligtvis. Jag är
alltså intagen här. Personalen säger att jag inte får
gå ut. ”De är för lite personal”. De gör
ju inget annat än sitter här och läser tidningen! Och fikar.
Nu ska de gå på teater också, personalen. ”My
fair lady”. Jag skulle kunna spela för dom. ”My fair
patient”. Jag är så foglig, så tyst och så
genomskinlig. Ja, jag är verkligen en ”dutti patient”.
Det måste man vara. Annars kommer man aldrig ut härifrån.
Jag har gjort en rapp-låt;
LPT, LPT, LPT, LPT, LPT, LPT
går den. Ja refrängen alltså. När de frågade
vem jag var så sa jag;
”Antitrist”
när jag läste min journal har de skrivit att jag tror jag är
Satan själv; ”Antikrist”. Jag som sa ”Antitrist”.
Det bevisar bara att folk inte har någon humor. Ja, jag säger
”folk”. Det är vad de kallar sig själva här,
personalen. Vi var fullt med patienter i dagrummet när de öppnade
dörren från expeditionen och sa;
NÄ, DET FINNS INGET FOLK HÄR!
Vi patienter räknas inte som folk, som människor. Jag vet inte
vad vi räknas som. Som något mellanting. Kanske som en hybrid
mellan kräk och krake eller helt enkelt bara som patienter. Människor
är vi i alla fall inte och absolut inte folk! Bara inte det. Bara
inte folk!
Bertil. Ja han kallas Bertil Bonne. Han säger att jag ska samarbeta.
Det innebär att utplåna sig själv. När jag kom hit
trodde jag att jag skulle få träffa lite fint folk, som Wennerström
och sådana. Men man bedrar sig. Ibland undrar jag vem som driver
med vem. Om man bara det visste. Jag har tjyvlyssnat på personalen.
När de stått inne i köket och rökt och pratat skit
om varandra. Alla verkar vara så förbannade på denne
Bertil och de önskar att han vore väck, då skulle allt
bli bra, så bra. Tjosan, säger jag. Det ligger nog djupare
än så. Det vore ju för enkelt om man bara fick väck
Bertil så skulle allt bli bra. Precis som filmen Gökboet. Att
försvinner bara miss Ratched, alltså sjuksköterskan, så
blir allt bra. Så är det ju inte. Det sitter i väggarna.
I institutionen. Vi kvinnor, vi har får intuition medan männen
har sin institution. Även kallad PATRIARKATET. Den verkar överleva
allt. Men så finns det ju institutioner för oss kvinnor också.
Det finns dårhus för alla. Blott Sverige svenska dårhus
har! Jag har jobbat på landstinget, på den tiden då
det inte gick att få sparken. Jag menar; alla ringde privatsamtal.
Kanske inte så ofta som jag. Ja, jag ringde ju i tjänsten också.
Som den gången jag hade konterat förskottskassor hela dagen
och upptäckt att ett vårdhem köpt ”mjök”,
tre liter. Ja, de hade glömt ett ”l”. Det skulle stått
mjölk. Hur det nu var så ringde jag å myndighetens vägnar
till vårdhemmet och undrade vad de nu menade med "mjök,
tre liter". Alltså folk har ingen humor. Jag blev kopplad till
föreståndaren av en oförstående personal. Ja, det
här var ju bara några dagar innan jag blev intagen så
jag vet inte vad som hänt sedan dess. kanske har föreståndaren
talat med min chef eller med min läkare. MAN FÅR INTE SKOJA
I TJÄNSTEN! Och man får heller inte skoja om Olof Palme! Då
hamnar man här. På ett äktsvenskt dårhus! Är
det någon som minns Gösta Bohman? Så fort han hade blivit
finansminister, ja ekonomiminister kallade han sig ju. Det lät väl
finare än vad Sträng var. I alla fall, så fort han blivit
ekonomiminister gav han sig ut i Europa och lånade upp en massa
pengar för att sänka skatten för över - och medelklassen.
Så lades grunden för vårt gigantiska budgetunderskott,
som i sin tur gav Makten alibi att slakta välfärden. Som i sin
tur har lett till att jag är här. På ett svenskt dårhus.
Ja, hellre det än att vara hemlös, bostadslös och arbetslös.
Tänk jag träffade en gång en sjukskötare från
Belfast. Han jobbade i psykiatrin där. På Belfasts mentalsjukhus.
De hade bara ett. Det var ett av de få ställen protestanter
och katoliker kunde mötas. I sin sinnessjukdom. Ja, visserligen hade
sjukhuset två kyrkor. En för protestanter och en för katoliker
men själva dårhuset var intakt. Det fanns där för
alla. Både för protestanter och för katoliker. Det var
en av ytterst få träffpunkter för befolkningen. Och så
säger man att dårhus inte behövs! Jag tänker mig
hela planeten som ett enda stort dårhus. Med president Bush som
överläkare och Göran Persson som underskötare. Visst
har vi det mysigt här ute i dagrummet? Men skulle något inträffa
är det bara att vi ringer MASKIN så kommer de och fixar allt.
"Antitrist", det är alltså jag. Jag vägrar
att ha tråkigt, trist. Och då är jag ju på helt
fel ställe. Men hur ska jag kunna vara på en annan planet?
Är det möjligt att halka av planeten? Bara slira till och halka
iväg. Ut, bort från planeten. Då skulle man kunna snacka
om outsider. Men det är ju det politiken går ut på! Att
fördärva livsbetingelserna så mycket så att vi måste
flytta till Mars. Den här planeten duger inte längre. Nej vi
ska till Mars! Lämna planeten och flyga iväg. För de som
har råd vill säga. Resten kommer de i vanlig ordning att skita
i. För oss finns alltid dårhuset. Det helgonförklarade.
Sankt och Sankta. Lars, Sigfrid, Jörgen och Birgitta. Personalen
vägrar att se sin egen olycka utan präglar den på andra.
Då företrädesvis på de som är svagare. Antingen
deras barn eller varför inte, på deras patienter. Så
går de hem och känner sig relativt duktiga. Men de vet ju i
alla fall att allt är relativt. Får patienterna leva så
blir personalen avundsjuk. Framsteg välkomnas bara i sådan
måtta att patienterna inte mår bättre än personalen.
I verkligheten. Psykiatrin älskar detta ord. Verkligheten. I verkligheten
tillåts ingen att må bra. I verkligheten skall alla må
dåligt. Det är så politiken är utformad. Att på
alla plan få så många som möjligt att må
dåligt. Verklighet. Detta ord som är vår religion. Vi
vet inte vad det är utan vi tar den för given. Allt annat är
per definition sjukt. Jag vet inte hur många Jesusar vi har haft
här på dårhuset. Det var så många att det
blev konkurrens. Kanske skulle uppdraget, det gudomliga, läggas ut
på anbud? Konkurrensutsättas? Jag menar, tänk er vad som
skulle hända om det kommer en kille, ja tjej också för
den delen, och påstår att han eller hon är Messias? Vad
kan nu en kvinnlig Messias kallas? Messiana? Ja vad blir svaret? VEM FAN
TROR DU ATT DU ÄR? Och vad tror ni läkaren gör för
bedömning? Och vad tror ni ordinationen blir? Kanske att vi måste
gå så långt som till lobotomi, neurokirurgi, innan patienten
blir, om än inte frisk utan i alla fall botad, från sitt storhetsvansinne,
sin megalomani. Men innan dess kan ni vara säkra på; zyprexa,
hibernal, haldol och åter hibernal. El-chocker och lithium. Jag
undrar vad som skulle hända om en kvinna kommer in till en psykiater
och säger att hon är befruktad av Herren själv. Att hon
genom den helige Ande blivit befruktad och nu genom jungfrufödsel
ska föda ett gossebarn att frälsa världen. Vad tror ni
kommer att hända? Ja, jag har då aldrig sett kyrkan här
på dårhuset. Jag har aldrig sett en präst komma till
avdelningen. Här är nämligen verkligheten religion och
här finns ingen plats för vare sig djävul eller gud. Konstigt
förresten att Satan har över 1 miljon sjuhundratusen träffar
på internet. Konstigt att någon som inte finns har så
många träffar?
Jag måste berätta om min lille katt, "Pilsner".
Ja, först tänkte jag att kan skulle heta; ”Brezjnev”,
för han är lite rödaktig men det blev ”Pilsner”.
Ja, han påminner om ett stort glas öl. Lika lingul i färgen
är han. Så fort de tog in mig här så ville de avliva
katten. ”För att ingen kunde ta hand om honom”.Alla som
man inte kan "ta hand om", ska tydligen avlivas. Men det lyckades
jag stoppa. Jag ringde "Djurens vänner" och fick snabbt
tag på ett jourhem till honom och där är han nu. Han är
mannen i mitt liv, denne lille hankatt. Det var någon som berättade
om den förtrollade katten, som genom en kyss förvandlas till
prins och man. Det spelar nu ingen roll hur många gånger jag
än kysser lille Pilsner. Inte förvandlas han inte! Men tänk
om han gjorde det! Jag som har kastrerat honom! Det bleve inte mycket
prins kvar.
Verkligheten. Nej jag kallar verkligheten för det ”OFFENTLIGA
RUMMET” och här där jag nu är för det offentliga
dagrummet. Ett rum där allt förutsägs vara kontrollerat
och allt ska vara förutsägbart. Pilsner ville de avliva. Det
fanns inte plats för honom. Eller sätt Messias här och
vad tror ni då kommer att hända? Kommer inte allt att fullbordas
här inne på isoleringen? Med sprutorna och elchockerna kommer
allt detta förutbestämda, allt det förunderliga som generationer
före oss väntat på, att vara som mjöken förspilld.
Så var det med den saken. Tre liter mjök och allt vore över!
En liter för Fadern, en liter för Anden och en liter för
Sonen. Om det nu inte är Dottern vi väntar på förstås.
Var är alla? Var är personalen? Javisst ja. De har ju middag.
Det kommer inte att komma någon på minst en halvtimme. När
jag kom in på dårhuset för över tjugo år sedan
sa läkaren att jag skulle se positivt resultat av medicinen om cirka
en vecka. Nu har det gått tjugofyra år. Sedan han sa det.
Men han sa ju cirka en vecka. Och hur lång tid cirka är är
ju relativt. Och så är det ju som så att en läkare
aldrig kan ha fel. De har per definition aldrig fel. Det är konstigt
men så är det. Så om vill ni bli ofelbara. Läs medicin!
Det räcker med fem och ett halvt år plus AT-tjänstgöring.
Sedan är ni för alltid ofelbara. Är ni sedan psykiater
också så är ni nästan som gudar givna. Det är
inte klokt hur mycket makt en människa kan ha över en annan.
I synnerhet om den ena är läkare och den andre är patient
och om tvångslagstiftning föreligger. Eller om den ena är
förälder och den andra barn. Men som sagt. Jag är Antitrist
och ett svenskt dårhushjon. Jag ringde mobila teamet och sa att
jag hade en full doktor Gillis Johansson hemma och att jag inte blev av
med honom. De uttryckte förståelse och lät bekymrade för
min belägenhet men de gjorde ingenting! Nu var det ju Första
April men som sagt FOLK HAR INGEN HUMOR! I alla fall inte vårdpersonal.
Har ni någon gång befunnit er i ett personalrum för vårdpersonal?
Hur andefattigt är inte allt detta prat om arbetsscheman och om OB?
Det var en gång en kille från Norrland, som jobbade som vikarie,
som frågade personalen hur många av dom som hade alkoholister
till föräldrar. Först ville de ju inte svara. Det kändes
ju pinsamt men eftersom frågeställaren var en av dom själva,
det vill säga personal, så svarade de. Sju av åtta hade
alkoholister till föräldrar. Inte alls någon vetenskaplig
undersökning men i alla fall. Killen från Norrland då?
Jo, nykter alkoholist. De är de bästa. De äger ödmjukheten
och klarsyntheten. Och erfarenheterna av ångest och illamående
delar de med oss. Där i mötet, vårdad - ovårdad,
kan något fruktsamt växa.
Men var är alla? Ibland känns det som en enda väntan.
På Godot. Eller på Vadå. Snarare då på smörgås
och kaffe, De har dragit in på mjölken så vi får
dricka kaffet svart. Kaffet törs de inte dra in för då
befarar de revolution. Ta kaffet från folket och bastiljen stormas!
Än en gång! Det är egendomligt att det enda som blir billigare
är knarket och spriten. Allt annat blir bara dyrare och allt annat
blir bara sämre förutom då allt som har med krogen att
göra. Längre öppettider och billigare öl och fler
utskänkningstillstånd. Vi dränks snart i sprit och i knark
och som svar på det minskas missbruksvården. Ibland kan man
ju undra vilka det är som är sjuka. Men jag säger det igen;
JAG ÄR SINNESSJUK! Det är mitt fel att allt är som det
är! Det är mitt fel att lönerna är så låga
och skatterna så höga. Det är mitt fel att ni mår
så dåligt! Tror ni mig inte? Det gick ju hem i Tyskland. Och
varför skulle tyskarna vara mera dumma i huvudet än ni? Det
är judarnas, invandrarnas och de psykiskt sjukas fel. Alltihop! Att
allt är så förjävligt och svårt är naturligtvis
de psykiskt sjukas fel. Någons fel måste det ju vara. Och
vi har ju verkligen blivit straffade. Vi har det sämst efter all
mätbar kriteria. Bostad, utbildning, sysselsättning. You name
it! Vi har det sämst. Och så skall det vara. Därom råder
det politisk enighet. Över alla blockgränser är alla eniga
om att dåren skall ha det sämst. Jag säger det igen;
JAG ÄR SINNESSJUK!
Så att ni kan känna er lite friska. Vår kära press.
Tidningar, radio och TV missar aldrig, säger aldrig, något
tillfälle att stigmatisera. Att sätta märken i våra
pannor. 99,97 % av alla schizofrena begår aldrig något våldsbrott.
Ändå blir vi uthängda av Aftonbladet och kompani. Det
är psykiskt störda men alltså i övrigt psykiskt friska
människor som begår dessa mord och våldsdåd vi
alla förfasas över. Men var är alla?
Jag undrar om inte psykvården blir bättre om den flyttas till
Mars? Så skulle de ju kunna ha ett mobilt team på månen,
lämpligen kallad Lunakliniken, en filial till Telluskliniken eller
Sankta Tellus. Ja varför inte? Psykiatrin är ju redan nu organiserad
geografiskt, efter var patienterna bor, efter sektor. Varför inte
ta steget fullt ut? Tänk er en egen planet för alla dårar!
Ja, jag vet vad ni tänker. Som om vi inte redan har det! Men har
ni hört Göran Persson, Alf Svensson eller Carl Bildt erkänna
sig sinnessjuka? Eller har ni hört politikens största blåsa,
han som kan dricka ramlösa för tretusen spänn på
en kväll! Allas vår Björn Rosengren. Eller varför
inte fröken Gudrun själv, som genom sitt sätt att handha
sina göranden, fått halva vänsterpartiet att sluta tro
på politik. Har ni någonsin hört dom erkänna sig
sinnessjuka? Men jag säger det igen. JAG ÄR SINNESSJUK! Jag
tar ansvaret! Det vore inte mer än rätt om jag finge ta över!
För att vård skall vara riktigt bra krävs det att den
som vårdas blir sämre. Det har det verkligen tagits fasta på.
För att politik ska vara riktigt bra krävs det att alla får
det sämre. Utom då den tiondel som har allt. Det krävs
en dåre för att säga det. Vi lever år tvåtusenfyra
och överklassen är inte ens definierad som problem! Det är
dom som kostar! Det är direktörerna och det nya frälset
som kostar. Som tar allt det som vi andra också behöver. Istället
slickas deras rövar överallt. Och så är det jag som
är sinnessjuk! Men var är alla? Är jag lämnad här
att självdö. Det säger man bara om kreatur. Som om de skulle
ha lägre värde. Det finns ett samband mellan djur och människa.
Inte bara det att vi är en primat, ett upprättgående däggdjur
och att våra gener till 99,9 % är identiska. Det finns också
ett samband mellan misshandel av djur och misshandel av människor.
Vi äter inte varandra. Bokstavligen. Men det är också
det enda. Jag försökte en gång att komponera musik. Jag
ville ge min favoritkompositör, Tjajkovskij, en nötknäpp
på näsan. Jag komponerade; ”Svinsjön”. Den
lät inget vidare. Men jag försökte i alla fall! Personalen
här säger att det är viktigt att jag inte isolerar mig
utan kommer ut bland människor. Men säg mig den som bjuder hem
en dåre? Ute i Torup, vid Statarmuséet, finns det en stia
med två, tre svin. De grisarna blev mina vänner. Jag åkte
ut till dom så fort jag hade möjlighet. Och jag läste
min poesi för dom. De verkade uppskatta den. De grymtade visserligen
men det gör ju människor också när de hör den.
Jag hade med mig morötter som jag stack till dom. De mumsade på
dom så förnöjt men så var det något jag visste
med inte de. Jag visste att snart blev det jul och med julen kommer julbordet.
Jag stod inte ut med denna vetskap. Man slaktar inte sin kompis och man
äter framförallt inte upp honom. Det fanns en frid bland dessa
djur. Bland dessa så förtalade. Det delar vi med dem. Jag blev
med tiden tagen för en av dom. Jag brukade själv äta en
morot när de åt sina. Tillsammans mumsade vi och jag läste
min poesi. I min värld är även grisarna lyckliga. I min
verklighet, som de säger här. Det är din verklighet säger
de. Inte deras. Den världen räcker det med att slå på
radion eller TV:n för att uppleva. Är det då så
konstigt att det tiltar i skallen? Att höra Pontus Enhörning
förnedra folket eller att se Naken-Janne göra helikoptern. Är
det verkligheten? Det enda verkliga?
En människa sa en gång till mig; ”Skulle inte det goda
finnas och verka i botten, så skulle ingenting fungera”. Så
är det nog till och med på dårhuset. Det finns där,
i det fördolda. Godheten. Som gör att man överlever. Som
gör det outhärdliga härdligt. Men var är alla? Är
jag övergiven på denna klinik eller är det så att
jag till och med kanske är klinikfärdig? Att jag efter tjugofyra
år är färdigvårdad? Att medicinen har börjat
verka? Bertil Bonne? Var är han? Han som brukade, på arbetstid,
åka till utebadet på Segevång, på somrarna och
sola och bada några timmar. Allt medan några nya vikarier
var ensamma på avdelningen tillsammans med oss dårar. Var
är han idag? Var är Bertil Bonne? Han som sa till både
nya och gamla patienter; ”Du skall passa dig för mig!”.
Han som vägrade att tala om sig själv. Han som inte bjöd
en millimeter av sig själv. Var är Bertil Bonne idag? Han som
personifierade Malmö Östra sjukhus. Var är han idag? Var
är alla de andra?
Var är alla?
Är det så att mänskligheten kommer att vinna när
alla hamnat på dårhus? Att det blir en sådan lektion
i samhällskunskap som aldrig glöms? Eller är det bara är
de verkliga idioterna som klarar sig?
Carpe Noctem - fånga natten. Jag vet inte hur många nätter
jag har legat här på kliniken och inte kunnat sova. Jag minns
flaskan med Nozinan, som nattpersonalen hällde upp ur. Allt för
att de själva skulle kunna sova sig igenom en arbetsnatt. Allt för
att det skulle vara tyst och lugnt. Är det då bara de verkliga
idioterna som klarar sig? Vad är det som säger att Sankte Per
inte är färgad? Kanske det himmelska dårhuset heter Sankte
Pers sjukhus? Men var är alla? Ska de inte komma snart? Har de låst
dörren och slängt nyckeln? Som min frissa sa efter ett vansinnesdåd
i Stockholm? Jag tänkte att det var sådana som mig hon åsyftade.
Kommer det en tid när dårhusen på nytt ska byggas? På
höjden därför att markpriserna är så höga.
Våning efter våning så att det når himlen. Där
under taknocken skall styresmannen ha sin expedition. Så nära
himlen som möjligt. Carpe Noctem. Fånga natten. Var är
alla? Hur kul tror dom att det är att vara ensam på ett dårhus?
Att vara ensam i världen? Ensam i hela världen? Och är
det inte så. Att vara människa är att vara ensam. Man
föds ensam och man dör ensam. Lika naken i bägge fallen.
Och under tiden denna eviga ensamhet. Undrar just om djuren är lika
ensamma. Jag har en katt. Han kan sitta i timmar och titta ut från
balkongen. En gång fångade han en fågel men det var
just bara en gång. Kände han av ensamheten lika starkt som
jag? Denna den universella ensamheten. Katten och jag, vi har varandra.
Jag gjorde mitt bästa för att skämma bort honom och vi
blev bägge tämligen feta. På nätterna låg han
vid min kudde, nästan på min arm. Och han spann. Han spann
för mig och han spann för världen, för det goda i
livet. Men när jag försökte att ta med honom ut la han
sig utanför porten och spelade död. Så rädd var han
för världen och så trygg var han på sin balkong
att han inte vågade lämna den. På samma sätt kände
jag. Jag kunde vara hemma veckovis utan att gå ut genom dörren.
Ja var skulle jag annars gå ut genom? Om inte dörren. Den dörr
som på dårhuset är låst men som jag där hemma
har nyckel till. På samma sätt har jag nyckeln till mitt liv.
På sjukhuset är jag inte betrodd mitt liv. Där skall andra
fatta alla beslut. Och så blir de förvånade när
jag inte klarar mig själv. De har ju tagit ifrån mig allt.
Som en självklarhet tas allt ifrån en. Till och med trosorna.
Lika naken som man en gång föddes, lika naken kläs man
av. Sedan ska man kläs på igen. Men var i Jösse namn är
alla? Det finns ingenstans man kan vara så ensam på som på
ett dårhus. Så ensam bland så många ensamma. Som
inte själva valt vilka de vill vara med. Jag har min katt och jag
lär mig spinna. Precis som han. Jag spinner och jag spinner och jag
spann och jag spann. Han blev min Mästerkatt i stövlarna och
han bjöd in mig till katternas rike. Människornas värld
ville han inte riktigt känna. Han tittar inte ens på TV. Så
tillvida är han lik mig. Hans intresse är balkongen och den
fågel han en gång tog. Men var är alla? Det finns ju
en plats ledig på baksidan Kristi kors! Det verkar som att alla
dårar vill hänga där. Rygg mot rygg med frälsaren.
Var är ni? Ja, jag har läst tidningen. Det är lördag
idag! Till middag fick vi torsk med senapssås. Och så medicinen
förstås. Aha det är personalkonferens! Det förklarar
saken. Jaså inte? Avdelningskonferens? Nej inte det. Jaså,
behandlingskonferens. Ja det förklarar ju allt. Ja, jag ska gå
in på mitt rum. Om jag har duschat? Ja det gjorde jag i morse. Nej.
Jag behöver ingen sobril. Va? ska jag snart skrivas ut? Är jag
äntligen klinikfärdig? Om jag vill ha något i kiosken?
Ja, en liten påse, helst med lite frihet i. Va? Är det dags
för injektion. Varför kallar ni mig alltid med efternamnet?
Efter 24 år? Varför är ni så opersonliga? Va? Ska
jag få begränsad frigång? Ja, lite strängt övervakad
frihet, kan väl inte skada precis. Bra att ni kom. Jag höll
på att bli galen...
Göran Wassby
|