Att minnas egna bilder

Överallt studsar det. Bilder bombarderar oss i TV och på bio och i det offentliga rummet. Den yttre bilden dränker oss men hur är det med våra inre bilder? Vårt inre bildskapande?

Näst intill all film och alla reportage utgår från den så kallade anglosaxiska dramaturgin. Det vill säga att man bygger på en konflikt som sedan blir utgångspunkt för handlingen. Man börjar med att presentera konflikten, fördjupar den sedan tills dess konflikten får en lösning. Hur ska det gå? Är frågan vi får serverad och som håller oss kvar.

Men det finns en annan fråga; "Hur är det egentligen?

Det är något som inte får plats, inte får tid. Det finns ingen plats för samspel mellan den yttre bilden och vad som kan väckas inom oss.

Det finns något som kallas; "den manliga principen", som kännetecknas av effektivitet, analys och att gå framåt mot målet. Det är den som fört oss till månen.

Den andra principen är den " kvinnliga". Den kan utryckas i att man vill relatera, att vara nära. Hur relaterar vi till naturen? Hur står vi i förbindelse till åskådaren och till oss själva?

Den kvinnliga principen ställer större krav på åskådaren. Den ger utrymme för andra sekvenser. Det symboliska blir temat istället för det dramatiska. Det som inte för handlingen framåt. Det behövs ingen konflikttanke. Det går istället att binda samman den yttre verkligheten med den inre. Hur mycket är det som går förbi oss?

Vi har resurser inom oss som är större än vad vi tror oss ha. Hur ska vi få tillgång till dem i våra forsatta liv? Behövs det en katastrof innan vi upptäcker dom? Är katastrofen redan här? Lömskt smygande på oss? Är vår kultur rena katastrofen för allt levande?

Den manliga principen är nästan totalt dominerande i det brus TV, tidningar och filmer utgör. Ingenstans finns det rum för närhet och eftertanke. Ingenstans får vi rum att skapa våra egna inre bilder. Allt stöps i samma form och efter samma koncept.

Vad skapar all destruktivitet för bilder inom oss? Alla mord, verkliga som fiktiva, alla såpoperor och all reklamfilm. Vad händer inom oss när vi ständigt utsätts för våld och destruktivitet i bilder och språk?

Det alltmera accelereande tempot i vårt samhälle och i våra liv. Var finns det plats för motbilder? Vad är det som inte får tid, inte får plats?

Hur blir det med våra självbilder?

Och hur blir det med oss själva?

Göran Wassby