Mjölby

Jag var lättroad när jag var nio år. Väldigt lättroad, för att inte tala om hur lättoroad jag var. Jag roade och oroade mig för allt. Vad vi ungar hade gemensamt var att Motala inte var större än vi gjorde oss.

I Motala gnällde alla över finnarna. "Finnjävlarna" som de kallades. Det sades att de drog kniv och att de söp. Vi barn på gården hörde ständigt tillmälen. Ett mäle var; "Är du klok eller är du från Mjölby".

Mjölby var tydligen ett ställe man inte var klok på. Jag tänkte alltid: "Bara jag inte kommer till Mjölby".

Nåväl, mitt Mjölby bar jag inom mig. Inne i skallen malde kvarnarna. I Mjölbydammet vaggades jag till sömns i ett prydligt Norénhem. Redan då stod det "Godot" på min brevlåda.

Mjölby är stort. Det breder ut sig överallt där människor bor.

I mitt Mjölby ligger jag i en form av röda krusbär. Skriver på de lediga stunder jag aldrig har. Bokstäver på bokstäver. Bokstäder på bokstäder. Alldeles som om jag inte kunde ana. Ana mitt Mjölby

Vid nio års ålder hade jag aldrig sett en neger. Bara finnar. De var våra negrer. Att det skulle vara fel på finnar slog mig aldrig in. Det var ju mig det var fel på. Så var det att vara nio år och rädd för Mjölby. Motala kände jag bara de östra delarna av. Jag var den förste ossien. När jag en gång kom över strömmen gick jag omedelbart emot den. Naturligtvis var jag vilsen. Det föll mig aldrig in att skylla på finnarna. Judar hade jag aldrig hört talas om, men de var väl något slags finnar de också.

Man skyllde på finnarna och att allt skulle bli bra. Motala var himlen och så hade vi vårt Mjölby. Mjölby var alltid nära. Där var det inte lätt inte. Mjölbyborna var inte som andra. De var galna, åtminstone sas det så på gården, där vi barn var.

Jag åkte aldrig till Mjölby. Det var jag för rädd för.

"Mjölby kommer man aldrig levande ifrån".

"I Mjölby blir man kvar".

I min fantasi döpte jag om Mjölby till "Grynbyn". I Grynbyn bytte man tåg - inte mer.

I verkligheten skulle det dröja nitton år innan jag kom till Mjölby. Men jag hade varit där i hela mitt liv. Jag kände varje prång och varje krypin. Det var en känsla jag alltid bar med mig. En känsla att allt inte var som det skulle. En känsla av Mjölby. När jag väl kom dit bytte jag bara tåg och fortsatte.

Konstigt nog utan att lämna Mjölby...

Göran Wassby