Nationalsporten

Den här dagen är bortslarvad, som så många dagar före denna. Med lungor fyllda av blåsljud ligger jag här i min säng och låter röken från cigarretten mellan mina gula fingrar sila sig uppåt mot taktörnekronan.

Sängen äger ett gult linne alldeles som den vore en sjukhussäng och själv känner jag mig sjuk, ful och trött.

Det här är en spridd anteckning utan något varesig hinsides eller därstädes. Vad ska man med anteckningar till om de ändå skall slängas? Det finns all anledning att misstro de frånvarande för att de inte har förstått att vara närvarande. Åtminstone var du frånvarande. ”Här är en hals som bär ett huvud”, sa du och jag såg din rygg sen såg jag dig gå. Du reder dig säkert med lite mjölk och taggtråd !

Jag låter någon gråta ut vid min skjorta. Med slipsen torkar jag så tårarna för jag har egen fot under eget bord.

Sitter i mitt hems vardagsrum. Det är precis som att sitta i dagrummet på ett dårhus. Jag märker inte ens att jag är utskriven. Kaffet och cigaretterna är i alla fall gemensamt. Samma sega vardag, samma tristess. Har all tid i världen men hinner ingenting.

Jag bär en rullstensås på ryggen eller är det åt magen till? Vet inte längre så noga. När jag gör sit ups kan man tro att det är ansiktet jag tränar. Så mycket uttryck, så mycket rörelse finns i mitt ansikte. Min själ är vävd av vindar från oceanen och jag leker lätt med mina andetag. Jag gör det när jag röker. Blåser ut mig själv, som ett bloss av förgänglighet. I Sverige är nationalsporten hudflängning. Vi flänger runt oss själva allt snabbare och snabbare. Det kallas
utveckling och den får man vid guden inte hindra.

Vem säger att fattigdom luktar när det är rikedomen som stinker?

Göran Wassby