HässleholmTåget hade precis satt sig i rörelse och jag satt bekvämt tillbakalutad i sittstolen. Högtalaranläggningen sprakade plötsligt till och en röst sa: - Välkomna till Intercitytåg 312. Vi beräknas anlända till Hässleholm om femtio minuter. Vi önskar er en behaglig resa. Jag lyssnade inte så noga, noterade bara att rösten lät lite nedstämd. Inte alls så där glad och hurtfrisk som sådana röster brukar. Men jag brydde mig inte, utan koncentrerade mig på att iaktta mina medresenärer utifall det skulle vara någon vacker kvinna inom synhåll. Men där bedrog jag mig. Jag såg bara ett par äldre damer och några barnfamiljer. Efter att ha svept med blicken ut över vagnen slog jag upp en bok. Det var "Den tappre soldaten Svejk" av Hasek. Ja, jag hade försökt läsa den flera gånger, men inte lyckats komma igång med den ordentligt. Medan jag satt där och läste om Svejk hörde jag något mumlande ljud i högtalaren. Först visste jag inte riktigt vad det var men sen hörde jag. Det var någon som grät. "Konstigt att någon gråter i högtalaren", hann jag tänka innan det slog mig att det var lokföraren. "Han måste vara deprimerad!", tänkte jag när
jag plötsligt hörde: Rösten dog ut och snyftningarna tog över. Vid det här laget var hela vagnen engagerad och satt och lyssnade med spända öron. - Hon anklagaar mig för incest också. Den där djävla fittan. Jag ! Jag, som aldrig ens rört flickan. Men så är det att möta ondskan. Fy fan vilken djävla subba! Rösten hördes nu mer otydligt, men efter ett tag återkom den med ökad styrka. - Jag skiter i't. Jag kör in mot rött så smäller det här djävla tåget en gång för alla! Ett sånt här djävla skitjobb kan ju ingen människa orka bära. Jag har kört såna här djävla tåg i tio år nu. Fy fan! Vi som satt i vagnen ryckte alla till. "Tänk om han kör mot rött!" Vi såg på varandra. De äldre tanterna och jag möttes med våra blickar. Barnfamiljerna samlade ihop sina barn och vi satt tysta och lyssnade på rösten. - Ska jag? Ska jag köra in tåghelvetet mot rött? Den där djävla subban! En konduktör med trött ansikte kom insusande i vagnen och en av de äldre damerna utbrast: - Kan ni inte stoppa den där galningen, som kör tåget? - Det går inte innan Hässleholm. Där är första gången tåget stannar. - Hur lång tid är det kvar till Hässleholm? - En kvart ungefär. - Kan ni inte gå in till lokföraren och vara hos honom? - Det går inte. Det finns ingen förbindelse mellan loket och vagnarna! Vi satt på helspänn och lyssnade efter ljud i högtalaren. De äldre damerna flyttade sig så att de kom att sitta med ryggen mot färdriktningen. Detta utifall att det skulle bli någon kollision. Barnmödrarna satt med barnen tätt tryckta intill sig. Vi väntade på Hässleholm. Aldrig förr hade någon av oss längtat så till Hässleholm. Lokföraren satt och dividerade för sig själv. - Ska jag eller ska jag inte? Han lät som en drucken där han satt och vägde för eller emot. Och han riktigt snövlade.
Nu hördes rösten igen. Den här gången lite ansträngt tydligare. - Nästa Hässleholm. Vi beräknas anlända om tio minuter. Vår restaurangvagn har öppnat och befinner sig längst bak i tåget. Där finns även telefon, som ni kan ringa ifrån. Vi önskar er en skön resa! Nu blev det tyst ett tag men sen började sluddret igen. - Hässleholm! Hur många gånger har jag inte kört igenom den djävla hålan? Om jag skulle ta och ge järnet genom Hässleholm?
- Djävla subba! Fan ta henne! Det klack till i oss och äntligen såg vi Hässleholm komma emot oss. "Ska vi klara det?", hann jag tänka när tåget började sakta in och jag kunde se postterminalen vid stationen. - Hoppas polisen tar honom, sa en av de gamla damerna. Ett av barnen, en liten flicka frågade sin mor: - Mamma! Vad är subba för något? Kvinnan svarade inte utan kramnade sin dotter. Vi stod inte länge i Hässleholm. Folk började stiga på
och jag började ånyo att titta efter vackra kvinnor och märkte
inte hursom tåget startade igen. Sen hörde jag samma snörvliga
röst: Göran Wassby |