Pappret skiner

Pappret skiner med sin vita blekhet. Riktigt kastar sina oskrivna rader i ansiktet på dig. Varje vokal lyser av sig själv och varje ändelse frustar av självförtroende. Det går en bro mellan stavelserna. Små smala bindestreck löper tafatt med tankarnas chiffer.

Du försöker läsa de oskrivna raderna, de otänkta tankarna, läsa det som ännu inte är skrivet. Du tänker att om din tro omfattar hela senapskornet äger du dig själv och hela världen, ja hela universum. För ett ögonblick hissnar din tanke. Varför fjättrar du dig ? Varför följer du inte spåren i sanden ? Du vill prompt gå dina egna vägar, trampa egna stigar, sätta fötterna på aldrig rörd mark, dricka vatten ur orörda springkällor. Du slår med din eleganta slagruta på dina tankars källåder. Du borrar ner dina ord och vattnet springer fram. Några stänk får du med dig. Några droppar kommer i den goda jorden och inne i den yttersta droppen sitter du och ser dig falla. Du faller och faller men ytspänningen håller dig kvar. Där inne är du hel. Hel och hållen. Du svävar ner och har slutat att oroa dig. Du är ett med dig själv och när du äntligen vaknar minns du inte att du någonsin varit på väg. Du har rest en lång invärtes resa. Du har stått stand by med dig själv och när du nu är framme försöker du mäta hur länge du varit borta. Du ser inte längre din tanke. Du ser bara en tom rad framför dig, ett oskrivet blad och en ny dag...

Göran Wassby