Cronqvist café

Han satt för sig själv. Ensam vid ett litet bord inne på caféet. Han gick ofta hit till Cronqvist café. Han tyckte om att sitta och titta på scenskolans elever, som brukade fika där.

Det var speciellt en kvinna han brukade iaktta. Hon var mörk och ståtlig. Som en stolt tallfura satt hon med rak rygg, rökte och talade med utsökt ackuritess.

Han hade försökt att lyssna på elevernas samtal för att om möjligt kunna utröna hennes namn. Än så länge hade han inte fått någon ledtråd utan han famlade efter hennes namn, alldeles som en fiskare trasslar sin lina. Hon var för honom vacker och stolt. Som en fjällskivling satt hon.

En lång teaterelev med basker och en slarvigt slängd halsduk runt halsen satt vid hennes bord och han kunde höra att de pratade om någon Beckettpjäs.

Här satt han nu - i väntan på Godot.

Tyckte han inte att hon hette Karin? Eller var det Katrin eller kanske Katarina? Om han bara kunde veta.

Då. Då skulle han... Ja, vad skulle han? Gå fram till henne och bekänna? Att han iakttagit henne i månader. Att han avgudade henne. Att han skulle kunna göra allt för henne. Gud, så patetiskt, tänkte han. Men... tittade hon inte åt honom, åt hans håll i varje fall? Skulle han våga? I alla fall? Göra en inbrytning och...

Nu hörde han den långe fråga henne om de inte skulle kunna gå på bio ikväll. Han hörde inte vad hon svarade.

Tänk om hon gått med honom istället! Tänk om han varit teaterelev! Men det skulle aldrig gå. Inte skulle han kunna, han som alltid kom i tid. Ingen senskola för honom inte!

Men tänk om... Men vad och vem skulle han spela? Sig själv? Inte ens den rollen kunde han särskilt bra. Och om han kunde, så skulle det inte bli många repliker, den saken var klar. Nej, han visste med sig att han var en ömklig figur. Inte skulle han kunna spela. Ja, kanske fordringsägare då, det var ju det han var. Alla han kände lånade pengar av honom och aldrig eller ytterst sällan fick han tillbaka några av sina kronor.

Nej, han var en ynklig figur. Svag i sinnet och svag i själen. Hur var det nu hans far brukade säga? Jo, ynkedom. Det var vad det var. Ynkedom.

Det var nog bäst han nöjde sig med det. Att titta och i smyg iaktta.

Det var som att han var statist i en föreställning. Som pågick där i verkligheten. Scenskolan låg där mittemot och rollerna var besatta. Ja, själv var han också besatt. Av denna kvinna, mörk och vacker.

Han kände verkligen avståndet mellan sig själv och verkligheten.

Nu var kaffet snart urdrucket och samtidigt som han ställde ner koppen från sina läppar, reste hon sig och lämnade caféet. Som en gemensam signal lämnade också de övriga eleverna Cronqvists och han såg hur de gemensamt korsade Nygatan för att gå uppför trapporna och förändra verkligheten.

Det var som en dröm alltihop. Var det dröm eller verklighet? Han hade kanske drömt alltihop? Men hennes kopp stod ju kvar! Väntade han bara någon minut till var den borta.

Han reste sig snabbt och gick medan kopparna ännu stod kvar.

Hans och hennes.

Vid två olika bord.

Göran Wassby