Lycka

Klockan hade knappt hunnit börja förrän det var dags. Dags för ledan. För trettiofemårige Jonas var ledan vardagen. Medan folket klagade på arbetslösheten klagade Jonas på ensamheten. Hans problem var människolösheten framför arbetslösheten. Ingen skrev och ingen ringde. Ibland slog han sitt eget nummer för att höra om det tutade upptaget. "Ända sättet att känna sig betydelsefull", brukade han tänka.

Den här dagen var som alla andra. Han kände en otrolig leda. Det var som om ledan trängde in i varje por i honom. När han väl hade vaknat tände han som vanligt en cigarett och bryggde sig en kopp kaffe. Han åt alltid kolmonoxid till frukost.

Medan han läste tidningen damp det ner ett brev i hallen. Han tittade upp från alla vardagsindragningarna i kommunen och gick fram till brevet. Det hade fallit så det låg upp och ner. Sakta vände han på det. "Kronofogdemyndigheten", stod det tryckt med en käck logotyp.

"Vad kan nu det här vara?" hann han tänka innan han bröt upp kuvertet.

"Angående indrivning av skuld", var rubriken och sedan följde ett sjok av bokstäver han inte begrep ett jota av. Handläggaren uppmanade honom att ta kontakt med henne. Hon hette Siv Johansson och han ombads snarast kontakta henne för upprättande av en avbetalningsplan så att skulden skulle kunna regleras.

Jonas som borde bli upprörd blev istället glad. Han blev glad över att någon brydde sig om honom. Att någon ville ha kontakt med honom. "Kanske det börjar vända nu?", tänkte han. Men vad var det för skuld? Sig veterligen hade han inga skulder förutom skuldkänslor och dom kunde väl in Kronofogden driva in?

Han hade skuldbelagt sig livet och dragit in sig i sitt skal men det kunde väl inte Kronofogden veta? Nå, han skulle kanske ringa den här Siv.

Medan han slog numret till myndighetens växel fimpade han sin cigarrett och tog fram papper och penna ur högen som låg på köksbordet. Där hade han alla attrialjer, som behövs för det idoga räkningsbetalande han liksom alla andra svenskar var utsatt för. På baksidan av en betalorder fann han plats för anteckningar.

Signalerna ville aldrig ta slut.

- Just nu är det många som ringer. Men stanna kvar. Ni behåller er plats i kön.

Medan han satt där och väntade tänkte han att hans liv var som en väg som gick från kant till kant medan han själv stod och tittade på. "Det här är Malmö. Specialsurt", fortsatte han i sina tankar. Men så kom han igenom.

- Kronofogdemyndigheten, sa en röst. Kvinnlig naturligtvis.

- Siv Johansson, sa han och häpnade över att höra sin egen röst.

- Upptaget och det är samtal som väntar. Kan ni ringa igen?

- Javisst, sa han avsnoppat.

Han la ner telefonluren och knäppte på radion. Det var P 1. Han lyssnade allt som oftast på den kanalen. En hallåa förkunnade att snart så skulle Radio Freja komma.

"Undrar om det är underhållet", tänkte han. Men visst hade han betalt. Under alla år. Vad kan det då vara, undrade han för sig själv. Precis när Freja började sin nyhetsbulle om feministiska framsteg slog han numret till kronofogden igen. Den här gången gick det bättre. Han kopplades direkt.

- Siv Johansson, kronoassistent.

- Jonas Aspenströn. Jag har fått brev från dig. Det gäller en indrivning verkar det som.

- Personnummer, frågade Siv.

"Har hon inte en sexig röst", tänkte Jonas medan han rabblade upp alla siffror det anstår en vädur.

- Och de fyra sista?

- 1855, sa Jonas och tyckte sig höra de ljudlösa nedslagen från myndighetens datatangentbord.

- Nu ska vi se, sa Siv.

- Du se, sa Jonas.

- Förlåt, sa Siv.

- Ja. Jag ser inget, sa Jonas.

"Tyckte han sig inte höra hur Sivan skrattade till?"

- Det gäller en indrivning på sjuttontusenfemhundraarton kronor.

- Va?

- 17 518 var det ja. Du kan inte komma hit så vi får göra upp en avbetalningsplan?

- Oh ja ! Sa Jonas. Han kände redan att han förälskat sig i rösten. Han hade redan frambringat en bild av denna Siv Johansson för sitt inre. Hon hade stora bröst. Nej, förresten medium. Långt mörkt hår och en snipig? Nej söt mun med smilgrop mitt i hakan!

- Vi kanske kan ta det här i telefon?

- Nej för tusan. Jag vill lägga alla papper på bordet, sa Jonas.

- Går det bra på onsdag klockan femton , sa Siv.

- Varför inte idag? Om en timme?

- Det var snabbt marscherat. Jag kan klockan två, sa Siv.

- Då säger vi det, sa Jonas.

Och så la de på och Sivan försvann från luren och kvar fanns bara radio Freja, som spelade sjuttiotalsgruppen Röda Bönor. "Kille nummer fyra var flitig som en myra, kille nummer fem han tog jag med mig hem", sjöng de röda bönorna. Alltmedan Jonas kände sig mer och mer uppåt.

"Vad ska jag ha på mig? Den gröna jackan och den bruna skjortan? Bäst att duscha. Ska jag bjuda henne på middag? Jag betalar vad som helst bara hon säger ja. Klockan är bara elva. Tre timmar till två ! "

Radio Freja gick på i ullstrumporna som vanligt. Röda bönor hade tonat ut ur etern och nu började ett reportage om kvinnomisshandel.

"Om man skulle bli kronofogde? Verkar vara ett trevligt jobb. Men hur ska jag kunna det? Jag som kan bo i en lägenhet tio år utan att känna min granne. Det klarar jag aldrig!" Jonas sviktade i tanken och tände en ny cigarrett.

Tiden droppade som en infusionslösning på hans arm. "Om jag skulle sätta mig på tvären? Nej det är bäst att jag gör henne glad. Jag betalar dubbelt så mycket som hon begär!" Jonas såg bara Sivan framför sig. Hennes bröst gungade när hon red honom. Han var lycklig. Bestämt var han inte lycklig?

"Om bara tiden ville gå!"

Jonas gick fram till spegeln och såg sig själv. Ingröpt ansikte med flera dagars skäggstubb. "Det här går aldrig", tänkte han. "Aldrig!"

Han tog fram sitt senaste kontoutdrag och såg saldot. Fyrahundratre kronor och fyrtiotvå öre. "Jag kan betala fyrahundratre kronor!"

Hoppet tändes men så sjönk det på nytt. "Undrar hur länge jag får hålla på?" Men så kände han en begynnande erektion i byxorna. "Då får jag rå om henne längre! Ja hon kan kanske bli min goda man. Min alldeles egna fogde!"

Ja, Jonas var lycklig. Bestämt var han inte lycklig.

Han tog upp tidningen igen och såg ner i den. Han såg en av postverkets annonser. "Tänk vad ett brev betyder mycket!" En bild av en man med ett brev av hjärtan och parfym.

"Var det inte han? Och brevet var det inte Sivans? Hjärtat. Var det inte Kronofogdemyndighetens emblem? Och skulden var den inte hans? Sjuttontusenfemhundraarton." Ingen kunde säga det som Sivan.

Han skulle måla en tavla till henne och märka den med sjuttontusenfemhundraaderton små hjärtan. Det här var ju mycket bättre än de där nollsjuettnumrena han brukade ringa! Tänk en alldeles egen fogdissa! Ja jävlar! Jonas stegrade sig och var han inte lycklig?

Bestämt var han inte lycklig...

Göran Wassby