Konungen

Jag söker, söker i skymningen.

Här i förskingringen önskar jag mig hel.

I regnet har jag försökt räkna dropparna.

En för varje människa.

En kort tid lever dropparna för att sedan krossas mot havet.

Krossas för att sugas upp i en större helhet.

Jag sitter nu här och önskar mig någon annanstans och är jag någon annanstans önskar jag mig hit.

Hit till förskingringen.

En ensam droppe på sin väg mot evigheten.

I dag lät jag mig krossas mot mitt huvud.

Jag ser in i mitt öga.

Mitt öga vars tårar intorkat så att de lämnat kvar en knäckt massa som hindrar mig från att se.

Min tårkanal är full av slussar, som sakta slussar ner mitt hjärtas fånge.

- Håll klaffen! säger han till mig.

- Var tyst, jag ber dig.

Jag är tyst.

Jag sitter här i min tystnad och ber i mina tankar till en liten konung.

Kung över allt och alla.

Jag har ofta tänkt på mina tabletter.

De har sitt kors.

Varje gång jag sväljer en kommer en ny.

Ett tryne stångar och knuffar mig.

Stångar mig tillbaka till ett liv.

Till liv för att döda mig.

För att krossa mig.

Stena min själ till stympning.

Tabletterna för mig bort, bort mot vinden.

Men innerst inne finns en liten konung, en kung de inte kommer åt.

En gossekung färdig att frälsa mig.

Regnet slår mot tinningen.

Jag sväljer.

Sväljer gråten.

Sväljer isklumpen i mina ådror.

"Vart är jag på väg?" Tänker jag.

Jag sveper med pupillen efter måsen som kretsar över mig på jakt efter svaläggen.

Jag tittar efter måsarnas vingspetsar som tycks sträcka sig ut i intet.

Jag blundar och ser fåglarna mot ögonlocken.

De lockar med sina rop:

- Kom hit du också! Kom och flyg! Flyg mot din undergång! Det kommer att göra dig gott. Din panna är av stål. Det är därför du inte kan flyga. Försök får du se! Du kan bara inte!

Jag lyssnar inte till deras locktoner utan öppnar mitt ena öga.

Det siktar jag med.

I kornet ser jag honom.

Konungen.

Ett ljusets stråle genom regntunga moln.

En stråle som sakta bryter fram.

Bryter fram genom mörkret.

Jag känner honom genom huden.

Mina nerver vibrerar.

Lyfter sig i trådarna och knyter ihop ett nät av lymfa och blod.

Ett täcke av silver.

Jag öppnar mitt andra öga och då är han plötsligt försvunnen.

Inte någonstans förmår jag se honom.

Inte under mig och inte över mig, där jag svävar över lärkträdens toppar...

Göran Wassby