Inne på Stisses

Ute regnade det och inne, inne på Stisses Grill satt jag och åt Dagens. Genom fönstret såg jag en äldre dam vara ute och valla sin hund, en terrier av något slag. Det var onsdag och dagens rätt var helstekt korv med potatismos. Stisse kallade korven för "Bostonkorv", för han hade lagt Bostongurka mellan snitten i korven. Potatismoset var hemlagat. Man kan lita på Stisse. Inget simpelt pulvermos där inte. Utan rikligt med smör i moset för att den riktiga smaken av folkhem ska komma fram. En smak som Stisse lärt sig att kunderna verkligen uppskattar. Stisse är i själva verket något av en expert på potatismos och jag njöt verkligen där som jag satt och mumsade på bostonkorven och potatismoset.

Hunden därute verkade inte äta. Snarare tvärtom. Och den äldre damen med sin poplinrock böjde sig ner bakom den gulvita terriern och plockade upp något i en svart liten påse. Jag satt alltså som bäst och njöt av korven när en man i trettiofemårsåldern kom och slog sig ner vid mitt bord.

Det är alltid samma sak. Aldrig får jag vara i fred. Trots att det är min högsta önskan. Alltid ska någon slå sig ner vid mitt bord. Jag vet inte vad det är hos mig som drar åt sig folk som var jag en glass och besökaren en geting. Mannen bar kläder, som om han vore Järnabo och mitt på ullstern av ylle hade han fäst ett rockmärke. Det såg ut som tre korvar, som gick i en cirkel. Som gick runt. På övre halvan av märket stod det; "Folkbiotänkande" och under korvarna; "Biokemism Vår räddning!".

Vi satt mittemot varandra och mumsade på våra Bostonkorvar. När vi ätit en stund under tystnad harklade sig mannen högljutt;

- Ursäkta, sa han samtidigt som han grävde upp ett flygblad ur innerfickan. Han sträckte fram flygbladet för beskådan till mig. Jag sneglade på det samtidigt som jag tog en tugga av Bostonkorven. Där stod som rubrik; "Biokemism Vår räddning!"

Jag som inte hört talas om vare sig Biokemism eller Folkbiotänkande blev nyfiken och började tyst för mig själv att läsa flygbladet;

"Vi biokemister lever i ett biokemiskt slutet system" var en rubrik. Jag skummade mig igenom texten tills jag kom till en slags sammanfattning;

"Vi släpper våra biokemiska produkter direkt i badkaret. Där bestrålas de av infravärme så att förgasningen tar fart. Gasen leds sedan till en turbin, som alstrar energi. En familj på fyra personer kan försörja ett helt hushåll med såväl elektricitet som värme"

Mannen, som förresten bar ett ljust, glest pipskägg av Leninsnitt såg väl att jag läste för han sa;

- Förbannat bra grej det där med Biokemismen. Jag har byggt om badrummet där hemma till ett labb.

Jag såg upp på honom och grymtade något att det var intressant. Han måste ha tagit det som en invit för plötsligt började han att tala. Han pratade och pratade och jag fick sitta säkert en timme och lyssna på honom. Han var fullkomligt besatt av Biokemismen. Och jag förstod att han var en riktig folkbioist. Han gick in i varje detalj av processen. Jag som längtade efter kaffe kommer nu inte ihåg alla detaljer, termer och fackuttryck han använde när han som missionär försökte frälsa mig att tåga i hans här för en bättre värld. Men såvitt jag fattade saken gick det hela ut på att använda badkaret tillsammans med infravärme och en turbin. Badkaret skulle alstra gas som i sin tur skulle omvandlas till energi.

- Förstår du vad det innebär?

Han avbröt mig hela tiden genom att med en flåsande röst fråga;

- Förstår du vad det innebär, grabben?

Det hela gick tydligen ut på att efter förgasningen gick det utmärkt att odla kikärtor eller föralldel även chilibönor i badkaret. Det var visst det som gav Processen dess biologiska karaktär.

- Hemma är jag nästan självförsörjd med bönor, sa han medan han petade tänderna med en av Stisses tandpetare. Ljudet av strilande luft mellan tänderna och gommen förstärkte hela tiden känslan av vetenskaplighet i det han sa.

- Hajjaru? Sa han alltsom oftast och jag som ibland verkligen har svårt för att fatta försökte hålla så god min jag kunde trots att jag mest av allt var sugen på en kopp kaffe. I verkligheten begrep jag inte så värst mycket av det han sa mellan tandpetningarna. Det var när han fick fram en ganska stor korvbit från två hörntänder det gick upp en talgdank för mig ! Vad han pratade om var alltså ett fantastiskt slutet system där mänskligt kunnande förenat med avancerad bioteknik gav ett helt system utan slutprodukter.

- Det här är början på en ny era. På en ny tid för mänskligheten! Sa han och tog en servett och torkade näsroten efter det att han tagit av sig glasögonen och lagt dem vid sidan av den uppätna korven.

Jag skulle just till att hämta kaffe framme hos Stisse, när mannen sa;

- Ska du ha kaffe? Mjölk? Socker?

Jag sa att jag ville ha lite mjölk och så tre sockerbitar bredvid. Jag ville nämligen dricka på bit. Ibland gör jag det och i dag var just en sådan dag. Stisse har sådant där gammeldags hårt bitsocker, så det är verkligen ett nöje att dricka på bit.

- Jag arbetar på ett projekt, sa mannen. Jag är projektanställd på Folkbioföreningen.

Han gjorde ett avbrott för tandpetaren gick av just som han petade oxeltänderna längst bak i munnen.

- Har man bara ett underlag på tretusen pers, sa han och fortsatte:

- Tretusen så kan vi få Sydkraft att nappa på idén.

Han var entusiastisk för han sa euforiskt;

- En sådan kraftmanifestation skulle kunna göra en stad av exempelvis Skurups storlek praktiskt taget självförsörjande.

Han smackade med tungan när han sög in luft mellan sina nypetade framtänder.

- Det var på en kurs i "Utvecklingsanpassad teknik" jag först fick höra talas om biokemismen, sa han.

Han fortsatte när han petat färdigt två plus och två minus.

- Jag anpassade tekniken till svenska förhållanden. Försökte följa byggnormen så långt som möjligt. Nu har vi kommit på ett sätt att bygga om badrummet till ett sjysst labb för bara några tusen.

Jag satt med kaffet och sög på en sockerbit men hann inte koncentrera mig särskilt länge förrän han avbröt;

- Sån't fruktansvärt slöseri med resurser! Varenda vattenreservoar är snart obrukbar på grund av för många nedsläpp. Men ingen lyssnar. Ingen! Det är nästan så att man kokar över!

Han avbröt sig plötsligt igen och sa att han måste hem. Hem till labbet.

- Starkt kaffe det där, var det sista jag hörde av honom.

Jag såg genom fönstret hur han med snabba och fasta steg försvann ut i regnet. Jag satt kvar med mitt kaffe. Lunchrusningen var över och det hade börjat bli glesare på Stisses. Flygbladet låg kvar där framför mig och jag hade en sockerbit kvar. Av damen med poplinrock syntes ingenting. Hon och hennes terrier var spårlöst borta. När jag till slut reste mig för att gå hade det slutat regna och solen lyste in genom fönstret på Stisses och på ett kvarglömt flygblad. "Så länge tarmen jobbar finns det liv eller så länge det finns skit finns det hopp", tänkte jag för mig själv när jag tyst och försiktigt lämnade Stisses Grill.

Göran Wassby