En kväll på Stisses

Det var på kvällen och jag hade gått till Stisses Grill för att koppla av någon timme eller två. Stisse har en pubhörna också, inte bara restaurangdel. Det är en riktig myshörna med öppen spis och bardisk. Så ibland på kvällarna styr jag kosan dit för att dricka mig en stor stark eller två. Den här kvällen hade jag köpt med mig en kvällstidning för att riktigt få rå om mig själv och sitta för mig själv en stund och bara koppla av. Jag tycker om att sitta för mig själv. Läsa lite och under lugg titta på folk. Hur de beter sig och uppför sig sådär i största allmänhet. Jag tillhör de där medelålders männen, som sitter för sig själva. Det är sällan någon kommer fram och pratar med mig. Det ska vara om det är mycket folk och ont om platser. Sanningen att säga gör det mig inte så mycket. Jag tycker som sagt om att sitta för mig själv och lura.

Den här kvällen var det ganska så mycket folk. Jag hade gått ut tidigt och fått ett eget bord. Nu på senkvällen hade det kommit in en hel del gäster. Ingen hade satt sig hos mig utan de stod runt bardisken och trängdes. Skönt tyckte jag men samtidigt inte. Det var så uppenbart på något sätt att jag var helt ute. En paria ingen ville kännas vid. Var jag inte lite sällskapssjuk i kväll? Hade det inte varit trevligt att få prata lite? I vanliga fall då jag vill vara ifred kommer det alltid fram någon typ och slår sig ner hos mig men just i kväll, när jag vill ha kontakt, verkar det vara som förgjort.

Nåväl, ölen gjorde sitt och när jag reste mig för att gå till toaletten vände sig flera om för att sätta sig vid mitt bord. De verkade bli besvikna när de upptäckte att jag inte skulle lämna lokalen utan bara gå till muggen för de liksom bara snurrade ett varv där vid bardisken.

När jag hade förrättat mitt värv beställde jag in ytterligare en stor stark. Det var min tredje och jag satte mig vid mitt bord. Nu på sommaren använder inte Stisse den öppna spisen. Det skulle bli alldeles för varmt utan istället har han i eldhärden placerat en elektronisk brasa, som lyser sådär lite underfundigt eldigt. Jag satt och tittade in i den och bläddrade lite förstrött i tidningen. Läste lite om en psykopat i Danmark och lite om kriget i Sudan. Det var det vanliga i tidningen. Det känns tryggt att veta att någon bryr sig. Att någon tar hand om problemen. Som nu Kvällsposten i kväll. Då vet man att ingenting kan hända. Ölen gjorde mig lite ljummen till sinnet och just när jag tog en klunk kom tre unga kvinnor in på Stisses. De såg sig omkring och så gick de fram till mig och frågade om det var ledigt vid mitt bord. Jag gjorde en gentil gest med handen och visade på så sätt att de var välkomna att slå sig ner. De började genast att tala med varandra. På kvinnors vis. Artigt frågade de om jag hade något emot om de rökte.

- Inte alls, sa jag.

Det var väl i stort sett allt jag sa den första halvtimmen. Jag lyssnade bakom tidningen. Iakttog samtidigt som jag smuttade på ölen. Nu blev det plötsligt en känsla av spänning inne på Stisses. Unga och förväntansfulla män med ölglas i nävarna började att cirkla runt bordet där vi satt. Kvinnorna tog ingen notis om dom utan pratade om sitt. Om sina studier på högskolan och om någons katt en av dom skulle ta hand om under den kommande helgen. De talade om Grekland och det kommande sommarlovet. Ja de talade sådär allmänt om saker och ting. Jag tänkte att jag skulle försöka inleda ett samtal med dom. Men kunde inte komma på någonting att säga. Allt jag hade på tungan verkade så banalt och platt. Så jag tänkte att jag avvaktar väl och ser vad som händer. Kanske någon skulle prata med mig? Det gör ju folk alltid annars. Men bara för att jag ville tala med någon verkade det som förgjort.

Det var ganska så mycket barhäng vid disken nu. Sorlet var som ett getingbo och röken låg tät inne på Stisses. Unga ensamma män kastade lystna blickar mot vårt bord och fram ur mörkret kom en ung svartklädd man och frågade om flickorna hade eld. Det är tydligen så man ska göra, tänkte jag. När han hade fått fyr på sin cigarrett stod han kvar och liksom vägde på fötterna. Så tog han ett djupt andetag och frågade den närmaste av kvinnorna:

- Har inte vi setts förut?

Förundrat noterade jag att hon svarade honom väldigt artigt. Ja till och med leende att det trodde hon inte. Han gav sig inte utan sa att det hade varit på någon fest någonstans någon gång. Fortfarande väldigt artigt och fortfarande väldigt leende svarade hon honom att hon inte trodde det. Som en igel fortsatte han däremot att hävda att han minsann kom ihåg henne någonstans ifrån. Nu hade det kommit fram flera unga män till vårt bord. De stod runt kvinnorna och hängde. Som för att komma in i samtalet. Kvinnorna var väldig artiga och de log. Jag förstod inte varför. Det var ju inget vettigt som sades och de hade blivit avbrutna i sitt samtal om någon fjärde, ej närvarande kvinna.

Det var nu inte bara LO som tryckte på och det var på nytt dags för mig att gå på toaletten. När jag kom tillbaka satt en ung spoling på min plats och bredde ut sig. Min tidning hade han skjutit åt sidan och ställt sin öl på. När jag kom tillbaka tittade han surt på mig och reste sig segt upp, som av motvilja. När jag hade satt mig på min plats stod han tätt bakom mig och blåste ut rök över hela bordet. Den förste kavaljeren talade fortfarande om att han hade sett en av kvinnorna någonstans. Den andre frågade vad de jobbade med. Och en tredje frågade om de ville ha varsin öl.

Kvinnorna tackade ja. Förundrat såg jag hur han bar in var sin stor stark till dom. Han tittade fientligt på mig. Som om jag varit något katten släpat in. Jag satt och höll i min tidning och lyssnade på konversationen. Det är alltså så här människor möts, tänkte jag. Under påverkan av alkohol och tobak väljer de så sina livspartners. Inte underligt att skilsmässostatistiken är så hög fortsatte mina tankar.

Det blev trängre och trängre vid bordet. Armar sträcktes in över mig och in mot askkoppen. Stisse kom förbi och plockade med sig tomma ölglas samtidigt som han tömde askkoppen. Jag passade på att be Stisse komma med ytterligare en öl till mig. Jag kände för att dricka i kväll. Och jag var riktigt pratsugen. Men hur det nu var så kunde jag inte komma på något att säga och det fanns liksom ingen plats i etern för mig, en fyrtioårig medelålders gubbe. I alla fall i förhållande till de ungtuppar som trängdes runt bordet, som drönare runt drottningar. Förundrad satt jag och noterade att kvinnorna var så artiga och väluppfostrade. Det var absolut ingenting vettigt som sades. En ung man frågade den blondaste av kvinnorna. Hon som satt närmast mig till höger om vad hon gillade för musik. Det är aldrig någon som frågar mig vad jag tycker om för musik. Jag gillar gamla Gunder Hägg och Blå Tåget. Länge hade jag den villfarelsen att jag trodde Leif Nylén var deras sångare. Hur jag nu kunnat blanda ihop hans trumspel med Torkel Rasmussons sång begriper jag inte. Det är aldrig någon som spelar de gamla slagdängorna från tidigt sjuttiotal längre. På radion verkar de vara persona non grata. Precis som jag i kväll. Jag började nynna på den gamla godbiten; "Kom med, kom med, kom med i EEC. Det är välan en bra idé. Gemenskapen där alla är din vän och alla möts på marknaden". Jag hade, i mitt inre, Torkel Rasmussons skönsång ljudande som en fuga och jag hörde inte riktigt vad den unga blonda kvinna svarade ungtuppen på hans fråga. Lars Winnerbäck, tyckte jag att hon sa. Vem är Lars Winnerbäck hann jag tänka.

- Jag tycker om honom också svarade ungtuppen och log.

Framförallt så log han. Och så började de tala om denne Winnerbäck. Varför pratar de inte om sig själva? Tänkte jag. De skulle jag ha gjort. Men varför skulle jag göra det? Det är väl ingen som skulle tycka att jag var intressant. Det var det ju ingen som har gjort hittills i livet. Ja det skulle ha varit hon Lena då. Men det var ju över femton år sedan. Varför tog det slut mellan henne och mig egentligen? Vi hade kanske ingenting att säga varandra till slut. Precis som de här två. Vi pratade om andra hela tiden. Om vad andra gjorde och om vad andra tyckte. Vi levde inte våra egna liv. Vi levde som det förväntades av oss. Jobba och äta. Sova och knulla. Städa och tvätta. Det är ju inte så jävla kul egentligen. Eller är det det? Hur har jag det själv förresten? Sitter här som en surdeg och ser livet passera mig. Den enda omväxling är den omväxling Stisse bjuder på menyn. Är man så ynklig? Så tänkte jag att så var det dags för det obligatoriska självömkandet. Att sitta och ömka och tycka synd om sig själv. Det var väl inte underligt att ingen talade med mig? Jag har ju ingenting att säga. Jag kunde ju inte ens lära mig dom där tre magiska ackorden man skulle kunna som tonåring för att vara intressant för det motsatta och täcka könet. Nej en ynklig figur, det var vad jag var. Åtminstone kände jag mig sådan där som jag satt med min tidning.

Det blev trängre och trängre inne på Stisses. Röken låg tät och tung. Förtärande på något sätt. Samtalen runt omkring mig pågick som ett tjattrande i mina öron. Ibland avbröts de av skratt. Det här var alltså att roa sig, tänkte jag. Började jag inte att bli full? Berusad och rund under fötterna? Kvinnorna var nu var för sig inbegripna i samtal med uppvaktande kavaljerer. Gemensamt för dessa män var deras fientliga blickar mot mig. Det var tydligen obekvämt att stå lutade över bordet. Det fanns ju dessutom plats vid baren om de nu hade velat sitta. Det kostade tydligen på att stå och vara trevliga. Men det märktes inte. Alla var så trevliga och glada. Utom jag. Ibland tittade jag upp ur min tidning och lät blicken svepa ut över Stisses Grill. Det var mycket folk nu. Jag kände inte en käft. Trots att jag är stamgäst. Men jag brukar inte gå hit på kvällarna. Det är helt andra gäster kvällstid jämfört med på dagarna. Stisse har verkligen fullt upp. Först Dagens med allt vad det innebär och sedan fullt på kvällarna. Jag frågade en gång Stisse om han verkligen heter Stisse eller om det är hans smeknamn. Jag minns att han svarade att han var från Södertälje och att han spelat ishockey i sin ungdom. Vad det nu kunde betyda? Jag begrep i alla fall ingenting. Han hette egentligen Stig-Göran men nu för tiden var det bara skattemyndigheterna som kallade honom så. Han var och kände sig som en stisse.

Ju mer kvällen gick desto mera öl drack jag. Tidningen blev mer och mer tummad. Kvinnorna vid mitt bord gick efter ett tag och det blev på nytt lugnt runt omkring mig. Borta var de unga männen och jag satt ensam kvar och tittade i min tidning. När jag till slut gick konstaterade jag att jag inte talat med en käft. Förutom Stisse då. Utanför, på gatan for en taxibil förbi. I övrigt var det tomt och öde på stan. En och annan ölburk låg bland de övriga soporna på trottoaren. Jag gick med tysta steg och tänkte att det är allt tur att man har Stisses Grill...

Göran Wassby