Påbudet

Just som jag hade stigit på bussen, om det nu var rätt buss vill säga. Jag hade tänkt fråga chauffören men det lyste med versaler: "SAMTAL MED FÖRAREN FÖRBJUDET", så jag gick in i bussen och tänkte sätta mig då jag såg:"FORTSÄTT LÄNGRE BAK I BUSSEN". Det var synd för det fanns en ledig plats bredvid en sällsynt vacker kvinna. Men, som jag brukar säga, "man kan inte få allt".

Bussen for iväg åt fel håll och jag tryckte på en knapp där det stod "STOP". Vadå stop? Jag som bara röker cigarretter! Alltnog, bussen stannade i alla fall och jag skulle till att stiga av. Det gick nu inte för det var "FÖRBJUDET ATT BETRÄDA GRÄSET". Så jag fick fortsätta till nästa hållplats. Där kom jag äntligen av. Jag visste inte riktigt var jag var men som tur var låg där ett litet fik, så jag gick in för att fråga.

Väl därinne fick jag lust till en kopp kaffe så jag tog en bricka och dukade med en kopp. Betalade snällt och gick in bland borden. Tänkte just sätta mig då jag såg:"VAR GOD STÄLL TILLBAKA BRICKAN". Jaha. Det var bara att ställa tillbaka brickan. Skulle just tända en cigarrett då jag blev varse: "RÖKNING FÖRBJUDEN". Så jag lämnade kaféet och skulle just gå tillbaka till stan då jag, som tur var uppmärksammade att det var vänstersväng förbjuden. Och över gatan kunde jag inte gå då det inte fanns något övergångsställe och på trottoaren kunde jag inte stå då det var förbjudet att stanna. Så det var bara att gå åt fel håll. Kanske skulle där komma en vändplats eller kanske en återvändsgränd? "Man kan inte få allt", tänkte jag och började gå ut ur staden. Som tur var gick jag på en huvudled då jag har lite ont i nacken.

När jag tittade upp från asfalten såg jag "LJUNGBY 50". Jaha, då får man gå till Ljungby då. "Men man kan inte få allt" Jag gick och gick. Så var det det där med "STOP" igen. Jag stannade och tog en cigarrett. Och gick och gick. När jag gått ytterligare en stund åt fel håll kom jag till en parkeringsruta. En pil angav biljettautomatens position. "BETALA HÄR". Och det var bara att betala. Jag fick för en timme. Så då stod jag i en ruta i tillvaron.

När så timmen var gången började jag gå igen. En affär kom plötsligt i min väg. "BILLIGT! KÖP NU!" Jaha. Jag gick in och köpte. "Vad får det lov att vara?", frågade en sötill exempelpedit. "Billigt", sa jag. "Det stod en skylt där ute att jag skulle köpa nu!". "Jaha. Betala får ni göra i kassan!"

Jag köpte allt som var billigt Och fortsatte åt fel håll. Stora kassar tyngde mina armar. Plötsligt stod jag i en avlång ruta märkt. "AVLASTNINGSZON". "ENDAST AVLASTNING". Sagt och gjort. Jag tömde mina kassar, tog upp min plånbok och mina cigarretter och släppte dem. Slängde tändaren. Lastade av mig allt. Kläderna for av, skorna likaså. Jag lastade av allting. När jag stod där lika naken, som jag fötts, började jag ånyo gå mot Ljungby.

Ja, jag sa det till polisen också. När de frågade varför jag gick utomhus alldeles naken. "Jag ska till Ljungby. 50!"

Ja nu vet jag inte riktigt vart de kör mig. Jag sitter nu i en polisbil förmodligen på väg till Ljungby. Vad jag nu ska göra i Ljungby. "Men man kan inte få allt".

Vänta! Vad är det här? "MALMÖ ALLMÄNNA SJUKHUS. PSYKIATRISKA KLINIKEN". "BESÖKSTID 12-15. "Det är inte besökstid nu", säger jag. "Du kan inte få allt, grabben!", säger polisen.

"Just det. Det har jag alltid sagt. Man kan inte få allt!".

Göran Wassby