Dagrummet

Varje natt vaknar jag av en känsla att allt inte är som det ska vara. Jag vaknar och stirrar in i väggen. Och räknar de kvisthål som inte finns. Men som borde vara där.

I tio fall av elva går jag upp, ut genom dörren och in i dagrummet. Eftersom jag bor i eget dårhus med full frigång har jag möjlighet att sitta i dagrummet även på nätterna.

Jag har inrättat mitt dagrum precis som jag vill ha det.

Jag får ha flaskor på bordet och levande ljus. Till och med alkohol får jag dricka.

Men framförallt har jag egen nyckel.

Inte bara till min garderob.

Utan till livet.

"Vid stadens port och vid er härd har jag sett er knäböja och dyrka er egen frihet. Så som slavar förödmjukar sig inför en tyrann och prisar honom, fastän han dräper dem".

Orden är en profets.

Och nu när jag sitter här i mitt dagrum utan personal och känner friheten, rullar ett band i mitt huvud.

Musiken flödar snurrande ur min penna.

Jag gör ett solo med spetsen, improviserar fram ett verb och kompar med substantiv och trummor.

Min tanke är fri.

Och det fantastiska är att ingen kan fånga in den.

Dom kan låsa in den med vinterdvalan och andra mediciner men hur det nu än är så lättar kroppen ett par gram sedan döden inträtt.

Med i de grammen ligger hela min tankes tyngd.

Precis som vinden.

Den väger ingenting och ännu har ingen sett den.

Den kan smeka din kind, som en honungsfjäril och den kan piska ditt ansikte, som med en niosvansad katt.

Ännu har ingen sett mina tankar men alla har sett mina ord och min oro.

Någonting är på tok i din enmansgruppbostad och du vet inte vad det är.

Vi ser verkligheten i tjugosjutummaren och känner oss trygga när vi får rapport om allt aktuellt.

Då vet vi att någon jobbar med problemen.

Någon tar hand om det för dig och mig.

Någon bryr sig, så du kan sova om nätterna så du slipper sitta i dagrummet och tänka.

Visserligen tycker du ibland att de kunde visa lite av det positiva.

Du hör ju aldrig folk tala om jämmer och elände, pest, plåga, död och pina, ute i matsalen. Där ler alla mellan tuggorna och medan de petar tänderna mördas alltid någon där ute.

Det positiva hör du ute på avdelningarna och skulle något problem uppstå kan du ju alltid ringa Maskin. De jobbar ute i den verklighet du ser genom gruppbostadsfönstret. Det är tryggt att vara omhändertagen...

Göran Wassby