Långt bakom guds rygg

Jag var redan så ensam att jag inte kände mig ensam längre och på morgonen var jag mera rädd för livet än jag var för döden på kvällen. Kanske hade jag bara en sådan där känsla man har när man kommer ihåg någonting.

Jag bor långt bakom guds rygg, fast mer åt magen till. Till och med skuggan av lampan är en bild av det jag söker. Som på ådrorna på översidan av min hand ser han ingående på mig. Som på yttersta dagen.

Det är en stor lättnad när man inte begriper vad folk säger. "Du har ju ingenting annat att bära på än ansvaret", sa han till mig. Ansvaret över ditt eget liv.

Alltnog, man lär sig mer om man inte kommer fram den rakaste vägen. "Ingenting går efter ritningarna", sa Pentii Saarikoski när han var i Prag 1966. Och jag citerar honom av hela mitt väsen. Så mycket att jag satsar hela det kulturstipendium jag inte fick i år heller.

"När kommunismen uppnåtts upphör sexuallivet och staten att existera så småningom", sa Lenin och pappa tvättade Sveriges flagga. För mig fanns ingenting att göra. Jag var bara i vägen. Allt som jag låtsats bygga upp var hotat.

Nåväl, man tar alltid lättast fram den svåraste frågan. Morfar dog 1963. Han avlade den som födde mig. Vid åstranden låg ekorna på mage och jag insåg att lägga ett brev i brevlådan är en slutförd handling. Det är de sista dagarna, då man egentligen redan är borta men ännu inte har rest, som är de längsta dagarna. Det kan jag ana för den här dagen är inte lika bra som morgondagen.

Göran Wassby