Jag sitter utanför

Jag sitter utanför ett postkontor och ser människorna som genom en hinna. Det är liksom en plastfolie mellan dem och mig. En slags plastfilm av dvala. Jag ser människorna stå där inne i postkontoret men de är inte tydliga. De är på något sätt så suddiga i sina ansikten att det är som de aldrig blivit födda. Som att de aldrig lämnat livmödrarna. Genom postkontorets glasvägg ser jag en kvinna, ett foster i 7:e månaden ligga med sätesbjudning. Hon har helt kommit fel och hur hon än sparkar får jag förlösa henne med kejserligt snitt.

Är jag den ende som blivit född? Är jag den ende fullbordade? Vem är jag och vilka är dessa foster runt omkring mej? Jag ser genom huden hur fostren går runt inne i postkontoret. Det är tyst och när vattnet går springer jag fram för att smaka dropparna där ute.

Nu föds ett tvillingpar. Ja, jag ser postmodern öppna sig och ut kommer de. De skriker inte som jag gjorde på min tid. De här tvillingarna är helt tysta och helt likgiltiga. De ser över huvud taget inte åt mig eller postmodern. Och det verkar som de redan kan gå. Javisst. De rusar ut ur modern, med det ena benet före det andra. Och som det går undan! De riktigt flyger fram. Styltar ut och fram mot mig där jag sitter och ser på de små liven i högklackat och mascara.

Inne i postens periferi ser jag henne plötsligt! Jag ser henne komma mig närmare. Mitt hjärta börjar bulta och jag lyfter handen till hälsning. Hur jag än försöker får jag inte upp handen. Den slår mot köttväggen. Under mig har jag tarmar och över mig slår ett hjärta. Men jag ser hur de står där inne. Står för sig själva. Vänta! Var är hon nu? Min hind. Var är hon? Hon var ju på väg ut. Och jag skriker!

Jag skriker med mina lungors fulla kraft. Jag skriker med gångna släkters stämband. Jag ropar så mina tår sväller. Jag skriker för bröder. Jag skriker för systrar. Jag vrålar mig hes. Mitt struphuvud spränger ljudvallen. Glaskupan jag sitter i vibrerar av spänningen efter hennes namn.

Var är hon?

Hon var ju här.

Ingen hör mig och strängen från min navel ligger som en strypsnara runt min hals. Som en pytonorm kramar den mig. Som en bödelsknut piskar den mig. Jag slåss för livet. Jag slåss ensam. Jag strider mot mörkermadonnan. Hennes tarmar klämmer åt från sidorna och hennes gallblåsa lovar pengar. Hon tycks tro att gallan är vinet och tarmen är brödet. Hon köper och slänger. Äter mig och spottar ut kärnorna alltefter jag växer. Och hon säger hon älskar mig.

Nu ser jag henne igen! Hon står utanför folien och ser på mig. Hon står i livet och ser på mig. Jag som just lärt mig gå. Jag ser mina händer sparka inne i boxbollen. Jag slår, jag slår och i ett slag spränger jag vallen. I ett slag är jag över gränsen. Nu ser hon mig! Blodig och med navelsträngen avbiten rusar jag fram mot henne och hon öppnar sin famn. Hon öppnar sig och på vägen passerar jag hinderlöp på hinderlöp som en dansande älva på min väg mot henne. Hon tar emot mig. Jag är i hennes famn. Och där inne i det stora bäckdjupet viskar jag hennes namn. Jag känner mitt hjärta slå som en sparvvinge mot hennes bröst. Jag är hemma. Hemma efter en lång dags färd mot natt...

Göran Wassby