Stisses Grill

Hon var väl vid tvådraget och jag satt inne på Stisses och fikade. Drack kaffe och tuggade på en dammsugare, ni vet en av de där gröna och söta kakorna, som är bruna i båda ändarna.

Jag satt och mumsade på dammsugarn när en man kom in på Stisses. Jag satt vid ett av fönsterborden och jag fattade inte varför han kom till mitt bord och frågade om han fick slå sig ner. Med en avmätt nick gav jag honom audiens och han tog av sig kavajen med rotarymärket och hängde den över stolsryggen bredvid mig. Han gick sedan till disken och beställde.

Det fanns flera tomma bord inne i lokalen men det var kanske för att jag satt vid ett fönsterbord han kom till mig eller också för att jag har något speciellt, som drar till sig människor. Jag börjar misstänka det för jag får aldrig vara ifred för folk, trots att det hela tiden är min önskan.

Jag tycker om att sitta för mig själv och fundera och grunna över saker och ting. Den här da'n satt jag med en bok av Max von der Grün, ni vet den där tysken. Han skrev om sin uppväxt i Tredje Riket, om hur det var och jag som alltid varit intresserad av tysk kultur, fann verkligen ett nöje i att sitta och läsa boken, "Hur var det egentligen".

Jag satt, som sagt och läste, när mannen kom och satte sig vid mitt bord. Han hade beställt dagens, som var stekt kyckling. Stisse har alltid en kötträtt och en fiskrätt, som Dagens. Det var i senaste laget mannen fick Dagens. Efter halvtre får man beställa á la carte på Stisses och det är lite dyrare.

Jag satt alltså och läste, när mannen kom med sin stekta kyckling.

- Jag heter Hans-Lennart och jobbar på Riksfågel. Det är vi som föder upp de här broilerserna, sa han.

Jag tittade upp ur boken och såg in i hans ögon. Han såg tvehågsen ut, som om han behövde någon att prata med. Jag som alltid råkar ut för samma sak, suckade inombords och nickade åt honom.

- Vi har lyckats avla fram de mjällaste kycklingarna på marknaden, sa han.

Och jag nickade, som i samförstånd, trots att jag ville att han skulle äta upp sin förbannade kyckling, någon annanstans och låta mig läsa om Tredje Riket i lugn och ro.

- Jag ser att du läser om Tyskland, sa mannen, som presenterat sig som Hans-Lennart.

- Innan jag kom till Riksfågel 1947, var jag i Tyskland.

Jag såg inte åt honom utan läste vidare.

- Innan dess var jag i Polen. Ja, jag kom dit -41, så man fick ju vara med om en hel del.

Jag var så inne i texten att jag bara hörde på ena örat.

- De här kycklingarna måste komma från oss. Jag ska höra med kocken, heter han Stisse?, om de köper från Riksfågel. Ja det är där jag jobbar. Jag var produktchef i många år och hade hand om fabriksprocessen. Nu har jag gått i pension men rycker in då och då och hjälper till.

Jag satt och försökte koncentrera mig på boken och hade kommit till år 1935. Ja, den börjar med 1926, det år den där von der Grün föddes och så går den fram till -45. Hur det nu var, så la jag ner boken för ett ögonblick och mannen fick väl syn på årtalet, för han sa:

- 1935, det var det år jag började på sjukhuset. På Malmö Östra. Ja, jag var en av de första som kom dit. Man var ju ung och mjäller på den tiden. Det var det första riktiga jobb jag hade. Ja, jag hade ju varit dräng uppe i Färs härad innan, men skötarjobbet var det första riktiga jobb jag hade. På den tiden var det minsann inget dalt med tosingarna utan det var raka rör. När jag jobbade, visste de vad som gällde. Man måste göra klart vad det är som gäller. Gör man ett undantag, så får man ett helvete. Nej, lika för alla. En och samma behandling. Sen är det ju klart att den får anpassas, bara det sker inom ramen. Ja, inom ramen för verksamheten, så att säga.

Mannen som hette Hans-Lennart hade greppat kycklingskrovet med bägge händerna och slet av ett köttstycke ur vad som verkade vara ena vingen. Medan han smaskade i sig av kycklingen sa han:

- Ja, jag jobbade ju som skötare ett par år innan jag flyttade till Tyskland. Ja man var ju ung och ville ut och röra på sig och Tyskland verkade spännande så jag hamnade i Hamburg, på ett sjukhus i Altona, hamnstaden du vet. Vilket sjukhus! Där var minsann ordning och reda. Ja jösses. Det var något annat än Malmö, så du kan ju tro att det var kul för en annan att komma dit. Ja, jag jobbade där ett par år. Hann till och med att bli avdelningsföreståndare, och sedan kom ju kriget.

Jag satt och försökte läsa i lugn och ro men den där Hans-Lennart, han gav sig inte. En förbannad pratkvarn tyckte jag, men jag sa ingenting utan såg på hur han högg in på ena låret. Jag hade kommit till hur Biskopskonferensen i Fulda 1935, enhälligt gav Führern sitt stöd, när Hans-Lennart avbröt mitt läsande.

- Det är jag som har lanserat Riksfågel, sa han. Känner du "En harmonisk broiler - är en glad broiler!"? Det är jag som har kommit på den biten. Den här broilern måste ha varit en glad broiler, sa han och smackade med tungan mot gommen.

- Ja, nu har man ju blivit till åren. Jag har ju egentligen gått i pension, men det är ju svårt att varva ner. Det man en gång lärt, det sitter i. Ja, det brukade Eicke säga. Jag fick gå i lära hos honom. Det fick man nytta av när man kom till Polen sen.

Hans-Lennart hade sparat det vitaste bröstköttet till sist och nu högg han in på pullan. Han var dock inte tyst så värst länge och jag hade bara hunnit till "Lagen om skydd för det tyska blodet och den tyska äran". Hans-Lennart måste ha sett vad jag läste för han sa:

- Jaså du läser om blodslagarna. Ja man måste vara noga med blodet. Håller man inte kycklingen ren får man ett helvete. Jaså, Hans Maria, skrev lagkommentaren.

Hans-Lennart såg tydligen att Hans Maria Globkes namn stod under lagtexten. För han sa:

- Hans Maria känner jag. Han var Adenauers statssekreterare i många år. Ja han har väl gått i pension vid det här laget, han med. Fin kille. Brukar du gå hit ofta?

Jag som helst ville läsa i lugn och ro såg mig tvungen att mumla något om att det här var mitt stambord, men Hans-Lennart reagerade inte utan fortsatte:

- Jag träffade Hans Maria många gånger på 40-talet. Ja han var ju Ministerråd i Riksinrikesministeriet på den tiden och jag jobbade ju i det polska programmet. Ja, jag kom ju med av en slump mest. Jag jobbade på asylen i Altona, när jag blev värvad av Eicke. Theodor var hård men rättvis. En fantastiskt kunnig kille. Jag var ju redan då ganska insatt i processtänkande och jag lärde mig mycket i Polen. Du skulle komma till Riksfågel och se hur vi har det. Du kan få se hur vi föder upp de här små rackarna.

Han tecknade med fingret på det som var kvar av kycklingen.

- Allt sker på broilerns villkor. Trivs de inte så växer de inte och då får vi vackert packa ihop. De har alltid perfekt mat och perfekt temperatur. Ja vi har ju också värphöns. Riksfågel är en av de största äggleverantörerna. Du känner väl Riksägg? Det är egentligen tuppkycklingarna, som har nyckelrollen. Ja, inte för Gladbroilern utan för att de så att säga försörjer hela anläggningen. Ja, jag kom ju på att japanerna kan skilja på tupp - och hönskycklingar, redan efter kläckningen. Det är svårt som fan att se men de där japsen, de är inte dumma, det har jag alltid tyckt, så jag fick ju över ett gäng. Tuppkycklingarna sorteras till vänster och hönorna till höger. Tupparna går till kvarnen, processens hjärta. Därifrån går de ut som foder åt värphönsen. Ja det räcker till Gladbroilerserna också. Inte så dumt det där. Får man kaffe också?

Jag mumlade något om att det ingår i Dagens men dammsugaren fick han köpa extra om han nu ville ha någon.

Jag satt och läste om Eutanasiprogrammet. Om hur myndigheterna gick tillväga i den formen av planekonomiskt ingripande.

"En partikamrat Brack talade om förhållandet 1000:10:5:1. Av tusen människor behöver 10 psykiatrisk vård. Av dessa 5 i stationär form. Av dessa ingår 1 i aktionen. Med andra ord, att av tusen människor nås en av aktionen. Överfört på Stortyskland kunde man den gången räkna med 65-70 000 objekt. Partikamrat, Professor Hevde tog ställning till frågan, hur? Partikamrat Bracks beräkning överenstämde till fullo med Professor Hevdes. Partikamrat, Professor Nietsches förslag om behandling med injektioner intravenöst föll, likaså medicinterapi, utan i samförstånd med ledaren för Rikskriminalpolisämbetet, Nebe, föreslog Eutanasiutredningen koloxid som lämpligaste medel."

Jag hade bläddrat fram till oktober 1939 när Hans-Lennart kom tillbaka med kaffet och jag önskade verkligen att han skulle gå, men han hann inte sätta sig förrän han malde på:

- Det blir inte så mycket tid över nu för tiden. Det är verkligen roligt att komma ut ibland och träffa vanligt folk. Sen jag kom med i Utredningen, "Processtänkande i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet" . Men det är det ju ingen som begriper. I dagligt tal säger vi "Processutredningen". Du kanske har hört talas om processtänkande?

Jag hade lagt ifrån mig boken. Det gick ju inte att läsa med den där jäveln pratandes hela tiden. Jag tyckte han var en fruktansvärt självcentrerad typ, så när jag satt där, tänkte jag, att för att överhuvudtaget bli av med honom, så var jag tvungen att gå. Så jag mumlade något om att jag måste till toaletten.

När jag efter förättat värv kom tillbaka till mitt bord var det övergivet, sånär som på resterna av en uppäten kyckling. Jag tog min tomma kaffekopp och gick fram till Stisse för att få mig en påfyllning.

Jag såg verkligen fram emot att i lugn och ro få läsa om hur det verkligen var i Tredje Riket.

Bredvid mig på bordet låg det fullkomligt avgnagda skelettet av en Gladbroiler. Kycklingens skelett påminde i sin avskalning om Gedächnis-kyrkan i Berlin. Rent stilistiskt påminde den mig om mänskligt tänkande.

Göran Wassby