Råghinden

Han hade en skylt på bröstfickan. Där stod "Zentrales Orchester des Ministerium des Inneren".

Han jobbade i det inre. I det inre ministeriet.

Han sjöng som Oden och målade som Balder och cittran han spelade kunde varit Näckens. Han var konung i sitt land, i sitt ministerium.

Nu satt han och skrev i öknen. Ensam som han var satt han och skrev ett brev, till en kvinna i sitt inre. Han hade börjat storstilat:

"Som talesman för världens fem miljarder människor hälsar jag dig !"

Han hade stannat med pennan och sett sig om. Han satt i ministeriet, ensam vid sitt skrivbord. Plötsligt började det rycka i hans överläpp. Han skrev:

"Morrhåren i min mustasch reser sig. Jag vädrar kvinna!"

Han skrev till sin kära. Han kallar henne "Råghinden". Han hade en gång sett henne. I vårens prakt hade han sett henne med liljor på kinderna. Han skrev:

"Baldersbrået såg välmående ut när jag for förbi. Jag önskar jag kunnat stanna och se dig genom fingrarna. När snön äntligen lägger sig ska jag visa dig mina spår."

Nu satt han vid sin pulpet i sitt ministerium och skrev till kvinnan:

"Långt borta men ändå nära ser jag dig !"

För bråkdelen av ett ögonblick, som kunnat försvinna in i glömskan, såg han henne ...

"Mina tankar är hos dig, mitt duvslag i världen."

Nu kastar han i land repet och någon tjudrar snipan och han går i land. Hans steg var honom kortare förr och vad han mindes så var honom taket högre. Nu hade allt liksom krympt , men i nålsögat såg han ändå sig själv gå på nattgammal is. I sina öron hörde han cittrasymfonin. Den han nynnat på sin färd i livet. Han var alldeles inom sig. Och när han ser henne komma emot honom med kindliljorna skriver han:

"Som en spröd fågelvinge bultar ditt hjärta och jag känner dina slag i mitt."

Natten har gått ett par timmar på sin färd mot morgon och i sitt ministerium sitter han och ser ut över verkligheten som rusar förbi därute. Han sitter och låter pennan löpa. Den löper som en lipizianer. Ibland kastar den honom ur sadeln, ibland går den upp i piaff och i utsökt dressyr för den honom fram. Ibland faller den i trav. Ibland rider den i ursinnig galopp. Ibland blir han öm, ibland blir han hård. Och ibland rider han bara runt, runt. Han rider på vågskummet över vågkammen. Och han skriver:

"Genom ljuset ser jag dig. Solen är lika gul som liljorna och himlen lika blå som anemonerna."

I den blå anemonen lyser himlens ljus. Där är hans skatt och där är hans hjärta. En kvinna går på havet. Som en krusning på ytan rör hon sig. Han kallar henne "Råghinden" och ibland undrar han vart hans steg bär. Han tänker på henne och han ser henne och vattnets gång. Han skriver:

"Solens guld strömmar ner utan att kunna värma mina frusna fingrar."

Inne i ministeriet drar han av hjärtebladen. Liljornas blad faller ett efter ett. Kvar blir en krona. En törnekrona. Kvar blir en krans. En rosenkrans.

I ministeriets orkesterdike hör han cittran spela. Den spelar upp för honom och han hör klövarna från hinden slå ner i rågfältet. Med törnekronan på sitt huvud bär han sitt kors och han ser hinden stå med huvudet ovan rågaxen. Han hör henne viska med vinden som smeker hans kinder:

- Vad du binder på jorden ska bli bundet i himlen.

Han skriver:

"Du lovar mig mer än en förväntan."

Orkestern spelar ouvertyren till hans opus. Cittran stegrar sig och han går in i varje ton. Inne i en halvton hör han hennes röst sjunga:

- Det du löser på jorden ska vara löst i himlen.

Ur hans öga strömmar ljus och han hör sin egen röst i ministeriet ropa ett namn. Han ropar och ropar. Och Råghinden är plötsligt borta. Hennes röst och hennes bild förbleknar och inne i ministeriet har det börjat skymma.

Han är tillbaka i öknen. I den torra, heta verkligheten hör han nyckelknipporna från personalen rassla i låset. Han ska till avdelningen. Han ska ut från ministeriet. Han tar bort skylten och stänger "Zentrales Orchester des Ministerium des Inneren". Han går ut i ökenlandet, han försöker drömma att han är klarvaken, men här utanför ministeriet blir han tillsagd att sluta. Här ska han tränas i ökenliv.

Han går i sanden, med sig har han ett papper med några rader. Av pappret gör han en svala. Han väger henne i handen och kastar iväg henne. Hon flyger ut över en sanddyn och borrar ner sig med ena vingen i sanden. På vingen står några rader:

"Jag önskar jag kunnat stanna

och se dig mellan fingrarna.

När snön äntligen lägger sig

ska jag visa dig mina spår"

Göran Wassby