Ett oslickat frimärke

Min tinning slår takten med pulsådern vid handloven. Vid anspänningen av aorta frigörs en tanke. Tanken leder ut från min barndoms ådra och går som en ravin genom den mörka skog min ungdom minns. Den löper från sida till sida i ett reservat reserverat för mig.

En gång kunde jag varje rot, varje tuva och varje sten när jag med tankens kraft gick den stigen. Jag komponerade mina steg och mina vandringar blev som en fuga, där jag var violinen och min väntade var cellon. Vi skulle spela så vackert genom livet hon och jag.

Jag minns hennes ansikte. Hon heter Sabine och kommer någonstans från Goethes tyska stäpp. Denna tyska orkidé vars kronblad jag bär i mitt inre har en alldeles speciell plats i mina förmak. Även om mina minnen bär slöja så lever jag trots allt. Fast ingenting blivit som jag tänkt mig. Jag skulle ju skriva vackra ord och ömma tankar och skicka en postiljon till hennes hjärta. Istället står nu klockan i blom och ärlorna förbereder sin flykt från sommaren.

Då det lär räcka med ett vetekorn för att så låter jag de vackraste och ömmaste ord akademin lärt känna lämna mina läppar, för att kyssa hennes örons yttersta mantlar.

Men livet är kort som Seneca sa. Kan jag inte spela piano med ebenholz får jag göra det med alfabetet. Det är lika svårt med kärleken som med varpa. Att träffa rätt är det vi lever för. Nu missade jag min Sabine och därför blir min tanke lika flyktig som människan.

Så blir vi ett. Min dikt och jag. Ett skålpund ord i en väv runt min hals. Jag väger en vokal i mitt bessman och låter mig fara för vinden till hennes öra. Den landar på hennes städ och hennes öras yttersta trumpeter för att som en härold blåsa salut för den nye prinsen som skulle ha kommit men som fastnade på vägen. I ett dårhus i sydsverige.

Så blir vi två. Min dikt och jag. Ett ord här och ett ord där. Några landar på den vita manteln av ark. Mitt piano av ord spelar en flygelmeter av bokstäver.

Och jag följer min stickbeskrivning genom livet. Då jag har fallit igenom och tappat ett par maskor på vägen brukar korrespondensen till slut självdö med ett oslickat frimärke.

Efter att ha talat med tiotalet psykiatrer trodde jag att det bara var inbillning att jag förlorat henne. Jag kanske bara inbillar mig att tjugotvå år gått. Om jag slänger mina kryckor och börjar springa! Kanske inbillningen ger med sig för verkligheten. Som dom säger inom psykiatrin; "Det är din verklighet". Alltså inbillning...

Göran Wassby