Tolfteitredje, om aftonen...

Bach spelar fuga i rummet och jag blinkar till ljuset, som brinner på mitt bord. Johann Sebastian sitter bredvid mig och spelar sin luta. Bach lever på nittonhundratalet och jag, jag lever på sjuttonhundratalet. I peruk är jag klädd!

Jag har en kalufs av tvinnat kvinnohår. Jag är blond, blåögd och vacker. Jag sitter i mitt kastell och Johann Sebastian spelar fuga på luta tvåhundra år senare. Allt är som ombytt.

Det är en förunderlig kväll. En kväll då jag ömsar skinn och blir en sjuttonhundratalets alter ego.

Det stora nordiska kriget är slut för länge sedan och nu vilar det ett skimmer över kung Gustavs dagar.

Himlen är grå och min peruk likaså. Ljusets låga bär de svenska färgerna. Vid basen är lågan blå och blir sedan gul. Gul som den gulaste fana. Sverige brinner i min veke och kung Gustav ska snart på bal, på maskerad. Men än dröjer det några år.

Det ska bli revolution i år. Jag tänker mig till Paris i juli, men ännu är det mars. Jag sitter med facit i hand och Danton lever ännu. Men vem tänker på Danton i kväll? Allra minst Johann Sebastian och jag.

Téet jag dricker kommer från Kaukasus och tulpanerna i gult och orange, kommer från Holland. Jag har lagt fyra korn socker i deras vatten. Ett korn för värme, ett korn för ömhet, ett korn för närhet och ett korn för kärlek. Det sista kornet delar jag med dig. Ett korn socker i ett salt hav.

Det sägs att i evigheten är en sekund lika lång som ett år, eller en minut lika lång som ett liv. Kanske är det så att i evigheten är en tanke lika stor som en tro. Kanske är det i evigheten viktigare att tro än att veta.

Jag tror inte på naturvetenskapen. Istället vet jag på naturtroskapen. Jag tror på naturen. Jag vet så mycket att jag tror. Och jag tror att jag lever. Jag vet att jag lever. I kväll lever jag!

Genom fönstret ser jag en flik av himlen. Den är grå. Grå men också varm. En blå himmel är en kall himmel, men en grå är en varm. Himlen värmer mig i kväll. Och Johann Sebastian spelar för mig och jag skriver för dig.

Téet jag dricker kommer från Kaukasus och mjölken jag spätt det med kommer från Skåne. Fast det är sjuttonhundratal lever jag som om jag levde idag. Tvåhundra år har gått så fort och jag sitter i ett hus byggt adertonhundranittioåtta. Det byggs om etthundranio år. Jag sitter i mitt kök och ser in i en låga. Det brinner i Sverige i natt. Det gula och det blåa är eldens färger. Det brinner i en veke någonstans i världen i natt.

Tankar från ljus till mörker eller från mörker till ljus.

Om mörker är stulet ljus, vad är då givet ljus?

Vad är ljuset?

Är ljuset Ordet? Ordet, som en gång Varde och i vars kraft vi ännu bävar. Ordet som får världarna att skälva.

Erik Johan skriver till mig om femtio år. Erik Johan skriver till mig i Förödelsens stund och Blake skriver till Näktergalen. Och jag skriver till Dig.

Tekannan som står på bordet kommer från Kina, men téet från Kaukasus och mjölken jag spätt med kommer från Skåne.

Jag sitter i skånsk mylla i ett hus, som ännu inte är byggt. På husets översta våning, inunder takåsen sitter jag och tänker på min resa till Paris. Jag beräknas anlända i juli. Den fjortonde ska någon som heter Danton och jag gå ut i Paris. I ett Paris där Zolas Hallar vare sig är byggda eller rivna.

Jag lovar att skriva. Om det här brevet någonsin kommer fram är det tvåhundra år för sent.

Vi ska träffas hos Danton.

Johann Sebastian, Erik Johan, Blake och Emile. Och så jag. Vi ska träffas hos Danton. Den fjortonde i juli månad.

Göran Wassby