Sverige i juli 2001

Samtidigt som han ställde ner kaffekoppen efter att ha hämtat sin tredje påtår såg han dom igen. En blåvit polisbil körde långsamt på den lilla gatan utanför kaféet på Ystadsgatan. Poliserna inne i den svepte med sina ögon runt omkring sig. Instinktivt kände han att han måste göra något.

Överallt såg han snutar. Men han måste ju lita på sina sinnen. Eller kunde han inte det? Var han vid sina sinnens fulla bruk? Eller var han - just det - ordet skrämde honom från vettet, sinnessjuk? Var det inte sinnessjukt med alla snutar som rörde sig i sina bilar runt Möllevången? Var det här Malmö? Eller vad var det? Poliser och åter poliser. Skulle han flytta till Norrlands inland? Där fanns det ju inte en enda snut. Alla Sveriges poliser verkade vara stationerade runt Möllevångstorget.

Kaffet smakade inte längre och cigaretterna var ingen njutning längre. Inte efter den trettionde i dag. Och det var bara eftermiddag. Paniken strömmade som växelström genom hans ryggrad. Ångesten fick hjärtat att bulta. Det var nu eller aldrig! Snabbt reste han sig och nästan rusade ut på gatan.

Det var mycket folk ute trots att torghandeln var över. På Bergsgatan såg han dom igen. Den här gången kom de ridande. Och när han kom in på Allmänna sjukhusets område försökte han slappna av. Men paniken gav sig inte. Fortare och fortare gick han förbi Kirurgen och när han tagit till höger vid Wallenberglaboratoriet såg han psykiatriska klinikens smutsgula tegelbyggnad. Den var den före detta arbetsförmedlingen på Drottningtorget och den lika före detta tidningen Arbetets lokaler på Bergsgatan och så psykiatriska kliniken på MAS. Alla ägde de detta smutsgula tegel. Unikt för sin fulhet och unikt för det raserade folkhemmet.

Utanför ingång 52 var trappan till psyket belägen. Dessa trappsteg som bar på så mycket ångest. När han gick upp för att trycka på ringklockan till psykakuten kunde han inte låta bli att se sig om över axeln. Inga snutar. Skulle han kunna slappna av? Pusta ut?

Han hörde den långsamma hasande av träskor och dörren öppnades av en skötare, som frågande såg på honom.

- Jag mår pissdåligt.

Var det enda han fick ur sig. Skötaren tittade på honom och sa:

- Ja vem fan gör inte det? Du skulle bara veta vilka låga löner vi har. Sätt dig ner i väntrummet så får du träffa en läkare. Det finns kaffe om du vill ha.

Tacksam för det lilla satte han sig. Och där satt han. Timvisaren rörde sig ytterligt långsamt. Han var som tur var ensam i väntrummet. Från våningen ovanför kunde han höra skrik och buller. Skulle inte läkaren komma snart? Och kaffe hade han ju druckit tillräckligt av redan. Denna väntan. Det kröp i honom. En armé av myror i ben och lemmar. Det var så att han knappt kunde hålla ihop. Ljudet av en polissiren utanför fick honom att skälva. Var det honom de var ute efter? Han hade ju i går för första gången i sitt liv blivit avkrävd legitimation av en anabolstinn polis på gågatan. Då han protesterat hade polisen sagt något om Schengen. Vad fan var Schengen? Snart kom väl dubbelschengen? Att visa pass i sitt eget land. Osökt kom han att tänka på EU-omröstningen för sex år sedan. Det skulle ju bli så bra med Unionen. Fri rörlighet för alla. Jo tjenare. Eller vad det bara han som inbillade sig? Polisstaten? Hur skulle det bli? Överallt i unionen sköt polis för att döda. Och press och tv applåderade samstämmigt. I tidningen på kaféet hade han sett att; "nu var det dags att ta ett nytt steg. Polis och militär skulle gå ihop för att möta hotet mot unionen". Inbillade han sig bara? Eller var det snutar överallt? Kunde han lita på sig själv?

Skötaren i träbottnar öppnade den inre dörren till psyket och sa att läkaren tog emot nu. När han kom in i läkarens rum möttes han av ett slappt handslag och en röst tillhörande en man i hans egen ålder.

- Vad är det som fattas dig? Var frågan han fick.

- Jag har panikångest och ser snutar över allt. Sa han.

- Ja, ja. Svarade läkaren malmöitiskt.

- Man kan ju inte gå över torget utan att bli registrerad.

- Ja, ja.

- Och på stan blir man avkrävd pass så fort man går ut.

- Ja, ja. Jag ser i din journal att du har varit här förut. Det är tyvärr fullt här just nu. Tror du att du kan klara dig hemma? Du ska få medicin för din förföljelsemani. Blir det värre kan du kontakta öppenvården och mobila teamet. Jag skriver en remiss till Hasselgatan så får du en tid inom en månad. Skulle det bli för svårt kan du ju alltid komma hit, sa läkaren och sträckte fram handen till avsked:

- Du kan hämta medicinen på expeditionen!

När han steg ut på gatan med sin lilla påse med tabletter märkta "Haldol" kom dom igen. En Volvo 740 med blåljus på taket. Sakta gled bilen förbi och han såg sig över axeln när bilen rundade hörnet. I papperskorgen vid bänken utanför låg en gammal tidning. "Journalist med granatkastare gripen!" Versalerna gapade tomt mot honom. Var han sinnessjuk? Det måste han ju vara för han fick ju medicin. Ännu hade han inte under hela sitt liv sett en psykiatrisk diagnos på vare sig Hitler, Stalin, Pinochet, Thatcher eller Aftonbladets chefredaktörer. De var tydligen de normala hann han tänka när han tog sin första tablett. En Securitasbil strök förbi honom medan han svalde. Det här var Sverige i juli 2001 Anno Domini

Göran Wassby