I ditt vita linne

Jag var uppslukad av mitt eget ansikte. Följde varje pormask med ögat. Såg de bägge näsvingarna, där engelska flottan kunnat siktas om bara jag varit en del av det som skett. Jag minns mitt öga som tog sikte på dig och hur du log mot mig i ditt vita linne.

Jag kom att tänka på annat. Min mage erövrar ännu ett hål i bältet.

Mitt ansikte är inte ens sig själv likt. Jag rakar mig med en bila. Det är bara att administrera sitt liv.

Språket slår sig för pannan. Det är väl inget konstigt att sätta fotboja på fångar. Det gör vi ju med alla fåglar. De skall inte tro att de kan flyga fritt !

En pappskalle har satt en flagga på månen. Det var ensamt i livmodern, inte sant ? När oblaten ännu var obruten.

Näringen vill att vi ska se livet som en produkt ty även en gris har en skalle. Ett kranium precis som vi själva. Minns du när vi sov på båten? Du sov i min hand. I ditt vita linne.

Minns du den som bad dig gå ? I livsögonblickets handslag tog vi farväl.

Natten är lika ung som tiden är gammal - än så länge vill säga. Jag håller en isfackla i handen. Livet är ändligt liksom kroppen. Förhandlingarna kommer att pågå men livet har strandat.

Under örat, alldeles i armvecket ser jag dig i ditt vita linne...

Göran Wassby