Spärrad är både fot och vilja

Som en hyllning till fotsulan skriver jag till Dig. Med den nedärvda konsten att stanna och äga tyngd stannar jag och ser Dig gå bredvid mig. Med fotvalven som triumfbågar bär jag den nedåtvända själen. Och går jag framåt. Mot havet.

På havet flyter ett litet flöte som jag ankrar upp vid. Jag tänker stanna där så länge vattnet i mig vill. Havets vatten vill förena sig med min cellplasmas och befria de molekyler som är jag. Och springa på det lössläppta vattnet ända till horisonten där hundlokan gungar.

Brottsjöarna är ombord och alla anar att vattnets ringar har ett centrum och ett slut. Jag försvinner i havet ur en skurtrasa som kramas efter spilld mjölk. Droppvis kommer vi tillbaka.

Inte finns det himmelstak och himmelsväggar. Mull är bara ett annat ord för himlavalv. Och havet är ett annat ord för livet. Men... Sardinerna i min matsäck vill att burken öppnas mot havet. En sardin lägger sordin på de andra och vill fly. Den lever fortfarande efter all tid i olja. Som en kopparorm slingrar den sin väg genom sanden bara för att spolas upp på stranden när vågorna rullar in. Men hon ger sig inte. Hon ska tillbaka till fostervattnet. Till moderssjön. Och jag blir fodervärd för de andra, de döda.

Oavsett om klockaren tror på Gud dånar klockorna i Sankt Johannes och det är skäl nog till en minnesvärd dag att den här dagen aldrig kommer att återkomma.

Den övermätte predrikar alltid måttfullhet så länge det inte gäller honom själv. Så var inte rädd för de tongivande. Musik är till syvende och sist bara bearbetad tid. Den som söker en mening finner två och den som söker svar finner gåtor...

Göran Wassby