Intet i vanvett och ljus

Mitt liv är en stuvbit mellan ägg och spermie. Om jag vore en kvinna som du och du en man som jag, så skulle alla avlånga sekunder utan dig vara ännu mer avlägsna. Och när du landar i mitt ögonblick är det är inte blod som flyter i mina åderbrock. Det är metervara.

Av sjöns sju dagar vilar du på den lugnaste. Halvvägs mellan träd och himmel hejdar sig molnen och ror i en eka i riktning mot fullriggaren i havsbandet.

På ängarna går klokskapen som vanligt och betar och låter sig mjölkas klockan sju varje morgon. Varje dag.

Jag får blommor. De är till min jordfästning. Den enda fästning jag äger. En havrevippa därifrån sänker du årbladen och de tar tag i vattnet. Du ror bort från mig trots att jag sitter i din båt.

Jag säger det nu så har jag sagt det sedan. De ljusa orden som är till för att älskas. Orden som förvandlar ditt sinne till svan. Och intet i vanvett och ljus, i min vintersläta hjärna ger svar, för damm har inget eko.

Det växer en målla i rabatten. Trots det gråter inga tulpaner...

Göran Wassby