Führern

- Klä av dig! Nu ska du ner och brännas!

Rösten i hans huvud är befallande och ekande. Det är Führern som skriker inne i huvudet. Han får order varje dag. När han vaknat efter drömmarna skriker Führern:

- Nu ska du ner i källar'n. Nu ska du in i ugnen!

Roland är ett personnummer i kardexkartoteket. Han lever i Femmanfyra.

Roland är vårdad. Han är vårdad sedan sent femtiotal. Och är där han står naken utanför dörren, inkarnationen av civilisationens, samlade människokunnande. Trettio år samlat mänskligt kunnande och omsorg har fört honom dit han nu står. Vid dörren, naken på väg till ugnarna i underjorden för att brännas.

Det sticker i hans näsa. Han känner stanken av bränt kött i huden och snart är det hans tur.

- Nej, men Roland! Har du klätt av dig nu igen! Varför Roland? Varför klär du av dig?

Rösten tillhör Lena, en ung sköterska med varm blick. Hon har tagit Roland till sitt hjärta och hon går fram till honom och drar upp hans byxor. Roland, som är fet efter alla år på institution, gör sig beredd. Nu är det dags! Nu ska han brännas. Och han går som offerlammet ett par steg mot dörren.

Roland bär ett par droppar judiskt blod i sina ådror. Han har tagit hela lidandet på sina axlar. Han bär det judiska folkets hela lidande på väg till brännugnen i källaren.

Führern står på tå och vrålar:

- Du Judesau! Wir haben eine Lösnung. Eine Endlösnung! Für dich. Ja!

Führern skriker ofta på tyska, men nästan lika ofta talar han svenska;

- På toaletten ska du halshuggas! Där blir du av med huvudet. Kopf weg. Ja!

Führern ger sig inte. Han har skrikit i trettio år och han får aldrig nog. Han har skrikit Roland stel. Han har vrålat Roland kataton. Roland talar inte längre. Luckorna har slagit igen. Tåget har för länge sedan fört honom till Auschwitz och han har legat i Belsens alla baracker. Nu befinner han sig i Birkenau och portarna är ordentligt igenbommade. Roland väntar på att brännas. Han vet att ugnarna brinner för fullt. Han vet att där bränns mänsklighet. Hans folk har brunnit. De av hans like, som alltid tigit och vänt den ena kinden till, när civilisationen piskat den andra. Hans folk har omvandlats till aska och kvar är bara de civiliserade. De som bränner. Roland har redan tagit av sig byxorna och står naken vid dörren, klar för att brännas.

Führern gastar och gapar i hans huvud.

- Nu. Nun. Nu ska du snart ner till ugnen och brännas! Jetzt aber!

De övriga på avdelningen har aldrig hört Roland tala. Han har aldrig sagt ett ord. Ingen vet varför han står naken utanför dörren. Personalen brukar spänna fast honom i en stol. Hans fötter svullnar upp av att ständigt stå så Roland brukar få sitta och lyssna på Führern. Han kan alla Führerns tal utantill. Führern har förklarat i detalj hur hans judiska blod ska förintas. Han har talat om hur allt judiskt blod ska utrotas. Och nu. Nu är det Rolands tur. Nu ska han ner till ugnen. Nu ska han brännas. Nu ska juden upp i himlen!

Führen skrattar så gott och Roland hör hyllningarna från civilisationen eka ute i korridoren.

Lena har kommit fram till Roland och talar till honom. Roland svarar inte. Hon har försökt allt och säger nu:

- Roland! När du var här på sextiotalet, hade de bälten då också?

- Nej. De hade hängslen!

Lena tror inte sina öron. Roland svarar. För några tiondelar har Führern lämnat Roland. Lite ljus har slipprat in i Birkenau och lågorna i hans huvud slocknar för några ögonblick.

Roland har brutit sin långa tystnad.

- Givakt! Skriker Führern och Roland stelnar till igen. Hans lemmar är så ihopvärkta att de inte går att böja. Führern börjar hålla tal. På blandad tyska och svenska skriker han ut sitt hat:

- Die Juden ska själva få utrota sig. Auschwitz fungerar redan ohne deutsche Personal. Lösningen är ett slutet system. Endlösnung. Die Juden ska brinna och nu är det din tur. Schornstein. Upp genom skorstenen. Juden i människan ska brinna. Snart kommer vi och hämtar dig!

Lena har märkt förändringen hos Roland och hon tar på hans stela kropp och skjuter honom framför sig till en fåtölj där hon trycker ner honom. Hon sätter sig i hans knä som ett levande tvångsbälte. Roland strävar för att komma upp och stå i givakt, som den givna ordern är.

Lena sitter kvar och känner genom sin kropp Rolands kamp för att resa sig.

- Hur mycket tror du jag väger?

Roland flämtar till.

- Åttio kilo.

Lena, som väger högst femtiofem, börjar skratta och lägger sina armar om Rolands hals. Han har slutat sträva uppåt och sitter nu tungt i fåtöljen.

- Vart ska du? Frågar Lena Roland. Vart är du på väg?

Roland säger som det är.

- Jag ska till ugnarna.

- Vilka ugnar? Här finns inga ugnar. Lena ser stint in i Rolands ögon.

- Det vet jag bäst! Roland är upprörd.

- Skulle inte jag veta att det finns ugnar! Jag ska ner och brännas!

- Vem säger det till dig?

- Achtung! Vrålar Führern. Lyssna inte på henne! Du ska få! Vi ska flå dig levande. Nu låser vi upp tortyrkammaren!

Roland är på nytt i stelhetens rike. Portarna till Birkenau sluts på nytt och Roland är borta.

Lena sitter kvar i hans knä. Hon sitter i vad som verkar vara en evighet, men som säkert inte är mer än några minuter. Allt som varit är en femradings dialog. En femrading, som kanske kan vara ett genombrott. Lenar anar kraften inom Roland. Anar vulkanen, som hans enda kontroll över, är stelheten och låsningen av sin kropp. Självbevarelsen har fått honom att sluta sig och decennierna av vård inkarnerar i honom den europeiska judenhetens vandring in i krematorierna. Gasugnen är för Roland vägen till förening med sitt folk, med Juda land, med Mose lag och med det folk som eldats med torarullarna. Det folk, som kunnat ge oss en annan version av vår tid, av vår framtid och av våra liv.

Roland hör Führern skrika i sitt huvud, men han hör honom lika väl också i Tel Aviv, London, Paris, Moskva, Tokyo, Peking, Bagdad, Teheran och New York.

Führern är på marsch.

Inne i Roland marscherar Führern. Führern vill ha total kontroll, total makt och han ekar inne i Rolandsbunkern.

- Wir sollen dir kochen! Koka dig till tran!

Roland har rest sig och släpat sig till dörren. Byxorna är på väg nerför knäna. Han hasar sig fram. Där vid dörren. Där. Där håller sig Führern tyst. Vid dörren får Roland andrum. Där får han ro.

Fyrtio trappsteg från helvetet...

Göran Wassby