Davidhallstorgsdramat

Kön slingrade och vred sig. I mitten av den stod jag så där. Äntligen!

Efter flera mödor var jag på väg in i aftonens input. De runda glasögonen satt tryggt inklämda i näsroten. Skjortan och kalsongerna satt tajt. Dessutom var de väl inkörda - man måste ju lukta människa.

Jag repeterade för mig själv kvällens repertoar. Inledningsfraser typ

- Hej! Fy fan va folk dä ä här!

Och;

- Förlåt om jag trampade dig på tårna. Det gör jag annars bara verbalt!

Med bitterhet konstaterar jag att registret blir smalare och tunnare för varje "krogsväng".

Efter en halvtimme låg så kusten klar. Jag var äntligen inne! Jag petade fram glasögonen på nästippen, så att sikten blev någorlunda genom röken och svettkondensen, som hängde från taket.

Människor i hörn, människor vid bord, människor i ring, människor vid pissrännor och människor vid bardisken.

Lövbiffar, entrekåter, innanlår, grytbitar, fläskfärsar, fläskkotletter, fårbogar, svinarschlen, revbensspjäll, knorrsvansar och en och annan tuppkyckling.

"Jag rycker fram till baren", hann jag tänka medans en lammkotlett susade förbi.

- En stor stark!, sa jag med en 20-årings myndiga röst.

Mullret bakom disken fortsatte med oförminskad intensitet, som om ingenting skulle kunna rubba de stereotypiska rutinerna.

- En stor stark, sa Jag! (denna gång med en hysterisk underton).

Äntligen uppmärksammades min röst och kassamaskinen svarade

- 30 kronor.

Ölen gled nerför strupen och efter den första slurken slickade jag mig om munnen varvid tungan fastnade i mustaschen. Paniken spred sig längs ryggmärgen. Jag började slita och dra. Men hur jag än slet och drog så satt den där som i ett skruvstäd.

Jag vände mig mot flickryggen närmast mig och sa - Hm Dmm Hmm". Försökte förgäves få tungan rätt i munnen igen.

Icke sa Nicke, istället snärjde jag in mig i skägget och då jag försökte rysta på huvudet, för att därigenom hålla tungan i styr så; tripp, trapp, trull trillade glasögonen över nästippen och fastnade på tungspetsen så att glasen speglade härligheten rakt in i iris.

- Hjälp mig syster! Hummade jag fram.

Ett par rådjursögon vände sig mot mig;

- Skippa tugget pysen, sa hon och log i mjugg.

- Politik är att svälja, sa jag och snörvlade vidare.

Fick på något sätt tungan rätt i munnen igen och jakten kunde börja.

- Tjena, jysst place, fick stämbanden fram när en huldra trängde sig förbi.

- Hej, jag heter Ku... försökte jag konversera en blond varelse med.

I ett avgränsat hörn satt två flickor och såg uttråkade ut. De är nog på samma våglängd som jag, så jag gör en framstöt, tänkte jag och ställde in kompassen i byxorna.

- Är det ledigt här, frågade jag en av kvinnorna.

- Jaa, sa hon med likgiltig stämma.

"Skaplig öppning", tänkte jag och drog upp en cigarrett. Hjärnan arbetade för högtryck. "Säg någonting nu din jävla tölp! Fram med något intressant!"

Bloss efter bloss gick och när filtret började ryka, trängde sig en droppe svett fram i pannan.

- Jag är här för att ha roligt, är ni det med, frågade jag och flabbade nervöst. Två par ögon vände sig vanögt mot mig. Två stenansikten utbrast unisont

- Ja, va fan trodde du!

Jag riktigt kände hur ansiktet frös till is. Så satt vi där. Tre stenbyster med uttryckslösare miner än avbildade kejsare från Rom.

Bärsan tog snart slut, så jag gav mig på nytt ut på vandring. Med fasta steg styrde jag kosan mot baren.

- En stor stark!

- 30 kronor.

Stojet och skratten runt omkring mig blev allt mer och mer främmande. Det var som om jag var spyflugan, som surrar omkring på sommaren och bara är i vägen. I alla fall kände jag mig inte mer värd än en ensam flugskit, som bara jordens dragningskraft förmår hålla uppe.

En stor slurk stark fick mig på andra tankar.

Dags att byta strategi! Sluta med smygande runt den heta gröten. Gå rakt på rödbetan! Vara radikal för sin hatt! Sagt och gjort;

- Jag gillar hip och hopp men regularreggae gillar jag inte, försökte jag göra en inbrytning med.

- Hoppsan! Där trampade jag i klaveret, sa Staffan Scheja, blev nästa kommentar.

Överallt möttes jag av stenansikten, vars ögon bad mig dra åt helvete. "Det finns bara en plats för dig Kurt, tänkte jag. Toaletten. Det är där du hör hemma".

Och så hamnade jag där. Tillsammans med fyra andra pissnödiga ungdomar. Toaletterna bestod av två små utrymmen med varsin stol i. En Dam och en Herr. Det fanns bara plats för en åt gången, så vi fem fyllda blåsor stod alltså där och väntade på vår tur.

Som en blixt från en klar himmel stod allt klart för mig.

Ockupera!

Under parollen "Ropen skalla. Muggar åt alla!

Gick jag så in på herrarnas.

Under de fem första minuterna hände ingenting.

Sedan började de första bultningarna.

- Har du somnat drängjävel?

- Ut med dig din förbannade fittläpp!

- Har du cement i brallorna eftersom du inte får upp dem?

Men jag tog det kallt.

Efter en kvart kom ägaren med en nyckel för att låsa upp. Det var bara att hålla emot för fulla muggar. Samtidigt skrek jag att det var fråga om ockupation.

- Jag tänker sitta här tills människor som ni kastar era masker och kommer ut ur era kokonger. Jag sitter här tills era stenansikten har förvandlats till pimpsten, så att jag kan knacka fram er!

Plötsligt slutade sorlet där ute och genom nyckelhålet såg jag att de spärrade av området framför toaletten med kravallstaket.

När en halvtimma hade gått hörde jag ljudet av kraftigt stampande fötter och genom nyckelhålet såg jag en skock poliser komma instormande.

- Utrym! Det är en desperado det är frågan om.

Efter tio minuter blev allt tyst, sedan hörde jag hur en megafon kopplades på.

- Öppna! Det är polisen! Släng pistolen och kom ut med händerna över huvudet!

"Pistol", tänkte jag. Jag har ju inget annat vapen än det jag har mellan benen. Och sannerligen säger jag eder, det är inte mycket att komma med.

- Ni får en minut på er. Öppnar ni inte då spränger vi dörren!

- Ett steg till och jag skjuter gisslan, sa jag.

"Gisslan", tänkte polisen och ringde efter förstärkning.

Nästa gång jag tittade ut genom nyckelhålet såg jag bara kravallstaket och k-pistbeväpnade poliser.

Ställningskriget hade börjat occh det första dygnet var snart till ända.

Andra dagen.

Vaknade av en kvinnorröst;

- Det här är din mamma! Kom ut! Du får inte göra så här!

Polisen börjar tydligen bli desperat. Hur skulle de kunna ha tagit reda på min identitet, när jag inte har talat med någon på tre veckor. Och kvinnan, till vilken rösten hörde, var helt obekant.

Stenen var i rullning.

Davidshallstorgsdramat drog till sig stor uppmärksamhet. Aftonbladet försökte sticka upp en mikrofon genom avloppet men jag spolade ner den.

Rapporter om solidaritetsaktioner börjar strömma in. I Sundsvall har tre personer ockuperat Domus restaurangtoalett och i Örebro har stadshotellets dammugg besatts under morgontimmarna.

Rörelsen börja växa.

Hungern börjar spira i mig. Av den halva rulle papper jag tog i besittning finns nu endast några meter kvar. Hungern blir min bundsförvant för ju hungrigare jag blir desto envisare blir jag.

Polisen ställde ultimatum klockan tre på eftermiddagen. Antingen kommer jag ut frivilligt eller också tar de ut mig med våld.

Jag vidtog genast försiktighetsåtgärder. Täckte för ventilen så att de inte kan få in någon gas. Samtidigt som jag håller ständigt uppsikt genom nyckelhålet.

Det händer ingenting under kvällen.

Är det lugnet före stormen?

Tredje dagen.

Polisen närmar sig dörren. De har yxor med sig. I megafonen ger de mig en minuts frist. Sedan skall de slå in dörren.

Det är nu bara en fråga om sekunder innan allt är över. Minst två eggar äter sig in i dörrvirket. Reträtt eller kapitulation?

Dörren ger vika mer och mer. Dånet och larmet är fruktansvärt. Det finns bara en möjlighet, jag ...

Utdrag ur polisrapporten:

När konstaplarna Carlsson och Persson forcerat dörren hörde de bara ett brus och av desperadon syntes ingenting. En papperslapp med orden:

"Nu blev jag spolad för sista gången", var det enda som återstod.

Göran Wassby