Absalons färd

Det tiden inte kan förmedla kan stenar berätta. Stenen som bara jag ser kan tala, sjunga ja även skrika. Stenen vittnar om Absalon, biskopen över Lund och Dalby.

Rundstenen är ingjuten längst ner i Domkyrkans understa valv, i gångarna dit bara vattendroppar och mullsorkar hittar. Jag såg Absalon där. Jag vet att det var Absalon för i sin mun bar han en biskopsspira av guld och pärlemor.

Absalons färd är en märklig historia och jag tror inte han är framme än. Resan börjar långt i fjärran, i Judéens land, just där Kanaan korsar Jordaniiflöden och floden vänder i sitt lopp. Tiden mättes på ett annat sätt och judarnas tempel i Jerusalem stod fortfarande stolt upp mot himlen.

Absalon var där. Är det inte så stenen berättar? Stenen berättar om tre svartbrända kors på Golgata. Folket sjöng i sina sånger att den bästa tid är nu. Sånger om vemod och sorg. Om sveket långt bak och om hoppet i framtiden.

Absalon går på samma sida som Kejsar Tiberius. Han går på Jerusalems kullriga gator, han vandrar i de små gränderna. I en olivlund hänger liket av en man i en strypsnara, som är fäst i ett gungande grenverk. Det är Judas. Judas Iskariot, den evigt förbannade förrädaren som fått smaka spottloskorna från en enad mänsklighet. Absalon skär ner Judas kropp och bär den ut ur staden. Vid några kullar, brända av sol och torka, begraver han den en gång älskade aposteln. Stenen i kyrkan berättar...

Jag ser de tre kullarna och vet nu att under en av dem är Judas Iskariot begravd.

Vad jag inte kan få ut av domkyrkostenen är vad Absalon har där att göra. Jag får snabbt svaret. Stenen är en triptyk. Tre utmejslade bilder av tid.

Nästa ruta för mig tusen år framåt i tiden. Men ännu är jag kvar i Jerusalem. Judas är begravd och Absalon står och blickar ut över graven. Han vet inte vad som hänt utan har bara sett tragedins brutna nacke. När han begravde Judas fann han en getskinnspung vid dennes liv. Pungen var fylld med silverpenningar präglade med antikens Augustus och Tiberius.

Absalon räknar mynten. Det är trettio silverpenningar och han har aldrig sett så mycket pengar. Han tar sitt kapital och lämnar graven. Domkyrkostenen förtäljer inte mer vad som sker. Det hinner gå tusen år mellan stenens etsade bilder.

Jerusalem ska brinna. Judarnas tempel krossas och semiterna spridas för vinden. Tusen år har gått och Absalon är i Lund. Av Domkyrkan är endast grunden lagd och han härskar över kloster, kyrkor, kapell och kryptor. De trettio penningarna är förräntade och är nu så många att de inte låter sig räknas. De bär prägel av Caligula och Nero, Skötkonung och Tveskägg. Mängden mynt ökar stadigt ty Absalon handlar med kors och syndaförlåtelse, sill och guld. Korset är ett plustecken och Absalon ber om ännu mer. I Danelagen och Skåneland verkar nu Absalon, som påvlig biskop med säte där jag nu är. I Lund. Antalet judaspenningar är enormt. De växer i Absalons pung med ett förräderi i timmen.

Den andra bilden på domkyrkostenen visar även Absalon till häst. Han är ridandes på vägen till Ystad, på väg till Bornholm, ett Bornholm han är herre över. Han har sill i blicken och guld i tanken. Det finns en hammare och några spikar framme vid altaret. Absalon är beredd...

Det är det första tusentalet och Absalon är på ritt. Han rider för kyrkan. Han rider för makten. Kejsaren är utbytt mot påvens tiara och Herodes mot danske kungen. Kungamakt och kyrka sliter varandras hår. Sädesfälten i skåneland är missväxta. Skogen är mörk och full av fasaner. Det ryktas om nöd och eld, örlog och pest.

Folket tvinnar sina ryggar och i stugorna flätar kvinnor sitt hår medan männen tvagar de små. Det är trollfolk på bygden. Och Absalon rider med penningpungen runt livet. När han lämnat hamnen i Ystad ser han långt om länge Gudhjems hamn. Där ska han köpa makt. I knarren av trä står han längst framme i fören. Vågornas skum av bräckt östersjö stänker på hans kropp. Hans mantel bär stänk av sötsaltat vatten. Bornholms siluett närmar sig i morgonljuset. Absalon ska köpa Världen. Jorden.

Han säljer själar, som fiskaren koljor och stenbitar. Absalon köper till sig avund och högmod, ränker och intriger. Han köper falskhet och hat för skålpund av silver.

Stenens tredje bild är tvåtusen år äldre än den första och tusen år äldre än den andra. Absalon är i dem alla. I denna tredje bild rider Absalon på nytt. Den här gången med Apokalypsens ryttare. De spränger fram i bygderna. Han rider in i vår tid och judaspungen är stor som Bank of Americas.

Absalon köper, slänger, kastar och handlar. Han är en tusenhövdad hydra som förråder korset runt sin hals. Ryttarna far fram och tiden är vår. De jagar framåt som snabba hyndor med Absalon i mitten. Han är Köpenhamns grundare och Jerusalems förstörare.

I Lund köper Absalon oskuld och anständighet, heder och skönhet. Han vill äga världen. Han står på marknaden och säljer bort framtidens frihet. Av den sista elefantens elfenben snidar han kors. Kors som slås in i kassaapparaterna. Snabbare och snabbare spränger korsriddarna fram.

Alla har någon gång lånat sig namnet Iskariot. Många budbärare står på tur att förråda sig själva. Absalons reverser ligger klara för underskrift. Till avlat som befriar ansvaret. I oss rider Absalon vidare.

Europa har förbundit sig med berlinarnas murar. Ryttarna rider. Korset är stämplat på varje kvitto. Stenarna talar till håglösa öron. Tapparna slår i marken. Själarnas mäklare, Absalon och hans tredje tusenåriga rike står för dörren. Agendor skrivs och ingenting händer.

Absalon står vid dopfunten beredd att med sopan döpa framtiden. I utbyte mot den sista penningen droppas det vigda vattnet på barnens hjässor. I varje klappande hjärta sår Absalon ett frö för framtiden. I förmak och kammare samlas rikedomarna. Mynt läggs på mynt och stenen i Domkyrkans valv skälver i dessa de sista timmarna.

Nu finns ingen återvändo. Jag ålar mig upp genom sorkgångarna i domkyrkans underjord, äntrar högre mark och hör hur folket sjunger sina sånger att den bästa tid är nu. När tiden ska skrivas med nya siffror ska dörrarna öppnas till den sista stora realisationen, till det stora fyndet och det ultimata klippet.

Jag står vid Domkyrkans fot och ser Absalons löpsedel. Där står bara tre ord; "Allt ska bort!"

Göran Wassby