Psykiater G

En dag i januarikulen vinter sitter en man i Psykiater G:s mottagning. Tiden verkar stå stilla och urvisaren rör sig, som om den vore av bly. Sekundvisaren drar tungt fram, riktigt segar sig fram. Den drar minuterna efter sig.

Han har suttit tio minuter i mottagningsrummet och förstrött bläddrat i ett otummat nummer av Svenska Journalen.

En dörr öppnas och psykiater G kommer ut.

- Ja, så var det Stig. Stig Andreasson.

Mannen reser sig och fimpar slarvigt sin cigarrett. Glöden vill inte riktigt släckas utan det tar några tiondelar innan han kommer upp. Tiondelar som verkar som evigheter.

Mannen, som heter Stig, går fram mot den utsträckta handen, tar den och känner att den liksom är hopböjd inuti. Han känner inte doktorns handflata utan det är som det vore en boll mellan dem.

- Stig heter jag. Stig Andreasson.

- Ja vad jag heter vet du ju. Gustav. Gustav Johansson. Stig på Stig.

De går in i rummet, som domineras av ett stort skrivbord. Mot väggen bakom stolarna står en bokhylla med pärmar och böcker. En blå bok med "PSYKIATRI" tryckt i ryggen fångar Stigs blick.

- Ja, säger G. Du har kommit hit. Vad är det som fattas dig?

- Det är så mycket. Allt är så förvirrat just nu. Vet inte var jag ska börja... Det är dels jobbet och dels det här med Gun, ja min kvinna. Och så kan jag ju inte sova. Är ute och går på nätterna. Grubbel, mycket grubbel. Och så jobbet...

- Vad jobbar du med?

- Jag är lektor vid fysiska institutionen på universitetet. Forskar i kvantitativa förändringar hos kvarkar på partikelnivå.

- Jaha. Och...

- Ja, jag tycker verkligheten blir mer och mer hotande ju mer jag vet. Ju mer kunskap jag har desto mindre förstår jag verkligheten. Jag blir riktigt rädd. Ingenting är som det verkar. Vi kan inte vara säkra på någonting. Ju mer jag går in i jobbet desto fler dimensioner ser jag. Jag håller på med ljuset. Ser ljus överallt.

- Sover du på nätterna?

- Nej, jag ligger och grubblar. Ljuset kommunicerar med sig själv. Fotonerna talar. Det är ett språk jag verkligen försöker förstå.

- Har det här hållit på länge?

- Ja, flera månader. Ända sedan Gun gick ifrån mig. Det var då jag kom på det här med fotonkommunikationen.

- Fotonkommunikationen?

- Ja, att ljuset kommunicerar med varandra.

- Har du hört röster?

- Röster? Nej inga andra än dom som talar till mig.

- Det är ingen som talar till dig? En inre röst, som befaller dig att göra si eller så?

- Jag förstår inte vad du menar. De enda röster jag hör är när folk pratar. Ja och så radion och telefonen...

- Men ljuset?

- Ja, ljuset talar med varandra. Och det är inte bara det. Kvarkarna liksom studsar överallt. I det lilla är verkligheten som störst.

Newton håller inte längre. Ingenting är som vi tror. Jag vet att så mycket är annorlunda. Så mycket det finns härinne till exempel. Det finns inte bara en värld utan kanske massor. Tio, tjugo eller miljoner, vad vet jag.

- Vad är det du vet?

- Jag vet till exempel nu att ljusets minsta partikel, fotonen kan tala med annat ljus. Och om vi utgår från att mörker till exempel är stulet ljus så innebär det att man kan tala med ljuset i mörker.

- Du har inte hört någon inre röst? Någon inne i huvudet, som befaller dig att se det här ljuset?

- Fattar du inte! Får man röka? Jag röker för mycket. Det har liksom blivit något av en trygghet för mig att röka. Sedan Gun flyttade har cigarretterna liksom blivit mina bästa vänner. De sviker aldrig.

- Gun. Berätta om Gun.

- Ja, Gun. Hon är kvinnan i mitt liv. Kan inte släppa henne. Hon är liksom allt. Ja, hon jobbar på fakulteten, hon också. Hon är partikelfysiker.

- Jaha.

- Ja, vi brukade tala mycket om jobbet även hemma. Det är egentligen hennes förtjänst att jag har kommit så långt med det här med fotonkommunikationen.

- Ljuset. Vad säger ljuset? Säger ljuset något till dig?

- Inte till mig direkt. Utan till alla människor. Utan den här kommunikationen skulle vi inte överleva. Den är skapelsens krona. Själva grunden, om man säger så.

- Tror du att du är Jesus?

- Vadå Jesus? Visserligen tror jag på Gud och betraktar mig som kristen. Det är klart att man kan säga att där ljuset är är också Jesus.

- Befaller dig ljuset/Jesus dig något?

- Befaller och befaller. Det är ingen som befaller mig något.

- Vad känner du när Ljuset talar till dig?

- Vadå känner? Det är på ett rent intellektuellt plan allt rör sig.

Man kan inte känna ljuset, bara tänka sig in i det. Tror jag. Har faktiskt inte tänkt på om man kan känna ljuset.

- Du upplever det som att det är på ett intellektuellt plan?

- Vadå upplever? Det är ju vetenskapligt bevisat att kvarkar eller strängar svänger i en hastighet, som vi inte ens kan ana. Inne i det här bordet är det fullt av rörelse.

- Talar bordet till dig?

- Vadå talar bordet till mig? Det är klart att i sin yttersta förlängning hör ju allt ihop. Men det är ju filosofiskt.

- Hur länge har du varit sömnlös?

- Det har varit dåligt med sömnen flera månader. Ända sedan Gun lämnade mig.

- Berätta om din mor?

- Min mor. Ja, hon var väl som alla andra mödrar. Svag och stark på samma gång. Finns inte så mycket att orda om. Min mor... Ja lärare och medelklass. Det var förresten hon som fick mig att intressera mig för fysik. Ja hon undervisade i fysik. Talade ofta om Niels Boer. Ja en gång var han hemma hos oss... Min far sa alltid att: "Pågen kommer att bli som Newton. En dag faller ett äpple..."

- Faller ett äpple?

- Ja, det var så Newton kom på det här med gravitationen. Det håller inte längre för övrigt.

- Vad är det som inte håller?

- Newton. Vår tredimensionella värld.

- Du upplever det som att det inte håller?

- Du får förlåta mig men du låter faktiskt som min morsa.

- Påminner dig Gun om din mor?

- Vet inte. På sätt och vis kanske. Vet inte.

- Ja, det har varit intressant att tala med dig. Jag skulle vilja förslå en viss medicinering för att hålla den här medicineringen i schack. Det kan annars lätt barka iväg och så sitter du där med en psykos. Då är det bättre att vara på den säkra sidan och stoppa i tid. Du ska veta att det går att bli bra. Om du vill får du hemskt gärna vara här i vår terapi på dagarna medan du är sjukskriven. Jag sjukskriver dig en månad till att börja med. Och så ska du få 100 mg Hibernal gånger tre. Morgon, middag och kväll. Så kommer du att se att de här tvångsmässiga tankarna försvinner. Gå nu ut till Syster så får du medicinen och en ny tid.

- Men jag vill inte ha medicin! Jag vill ha förståelse, ömhet och kärlek.

- Det kommer. Det kommer. Först måste vi kunna nå dig om vi ska kunna tala om dina problem. Det kommer att ta lång tid men det går. Det kommer att gå. Allt kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra.

Göran Wassby