Läsning

Jag läser över axeln på en som läser. Försöker följa med hans ögon i texten. Han byter rad efter ett par sekunder. Jag försöker synkronisera mig med honom. Jag tycker att vi bör synkronisera våra ögon så att vi får exakt samma upplevelse av våra sinnen under exakt samma tid, men jag vill inte störa honom i hans läsning med en sådan förfrågan.

För ett ögonblick stannar jag upp och iakttar textläsaren istället för texten. Jag har märkt att han har ett system i sitt läsande. Ibland stryker han under någon rad som är speciellt viktig. Det händer att han stryker under något väldigt viktigt ord med en röd penna. Allt annat stryker han under med något slags blåsvart bläck. Det indikerar att det inte är så viktigt som de röda understrykningarna, som verkar vara själva essensen. Det slår mig att understrykningarna kommer att leva så länge boken lever.

Ju mer jag iakttar läsaren desto mer tycker jag att Sartres tes; "Existensen kommer före essensen" är riktig. Inte minst då hans andning är tung. På något sätt stånkar orden i hans näsa efter varje mening han läser. Det är som om orden kräver all uppmärksamhet. Att de tar upp hela hans väsen. Varje andetag han tar innebär en ny rad med text. Med ny information, som ska sållas och vägas, för att se om det ska strykas under och i så fall med blåsvart bläck eller om det är tillräckligt viktigt att strykas under med rött.

Jag märker att jag inte kan både läsa det han läser och samtidigt iaktta honom medan han läser. Jag skulle behöva ytterligare ett sinne för att klara en sådan uppgift och medan han läser tänker jag för mycket på ingenting, så att det lästa inte förmås förstås. Det är då essensen blir det viktiga. Borta är existensen och vi koncentrerar oss på innehållet i texten. På de ostrukna raderna, på de blåsvarta understrykningarna och på de röda strecken, över vilka det viktiga är samlat...

Göran Wassby