Regnbågslandet

Jag är pilgrim. Jag vallfärdar till Saint Mirror. Jag vandrar samma led som pilgrimer gjort i alla tider. Den kallas spegelvägen och går från öga till öga.

I Regnbågslandet finns Saint Mirror. Saint Mirror levde en gång i svunnen tid långt innan sans och vett började styra världen. Det var långt innan vår hud blev vit och ordning skapats i tillvaron.

Människorna i tiden före begynnelsen visste att Saint Mirror levde i Spegelsjön mitt i Bernhardsbergen på andra sidan gränsen. Där i Bernhardsbergen låg sjön med yta så blank att man ser sig själv sådan som man är. Man ser sitt inre Jag ut-och-in-vänt. I Spegelsjön ser man vem man är. Man blir som ett negativ. Det svarta hos en syns vitt och det vita svart. Det är först sedan man badat i Spegelsjön man framträder för Saint Mirror. Den helige Mirror som ser en som den man är.

Spegelvägen som leder till Regnbågslandet finns överallt. Du kanske inte tänker på det men försök kliva in i din spegel och du är i Regnbågslandet. Jag har gått in i min. Varje människa har en spegel, en egen väg till Regnbågen. Jag har gått min. Spegelvägen är den väg som sist öppnar sig när alla andra vägar är stängda. När jag blev pilgrim var det en dag som alla andra. Åtminstone verkade det som en dag som alla andra.

För mig var det inte så.

Det var en dag i änden på alla de dagar jag mått så dåligt och sökt svar överallt.

Jag hade sökt med ljus och lykta och ingen hade kunnat ge några svar. Jag hade läst alla böcker jag hittat, tittat i stjärnorna och talat med alla visa människor jag kunnat finna. Jag hade sökt i heliga skrifter och bett böner och bannat mig själv.

Det var en dag när svaren hade sinat. Jag stod framför min spegel och såg på min trötta kropp. Det var då jag påbörjade min pilgrimsfärd.

Jag stod och såg in i mina trötta ögon när jag plötsligt såg ett ljus i mina pupiller. Som en svag fläck syntes ljuset och jag undrade vad det var. Sakta började ljuset öka i styrka och växa. Mina pupiller blev ljus. I mina ögon syntes Spegelvägen. När hela mina pupiller sken av vitt, starkt ljus, gick jag in i dem. Jag gick , utan att veta det, in i spegeln och in i mig själv. Det vita ljuset var så starkt att jag först blev bländad men sedan såg jag alla färgerna.

Jag var över gränsen och inne i Regnbågslandet. Regnbågslandet är det vackraste i hela skapelsen.

Jag mötte en kvinna i vacker skrud när jag gick de första stegen på Sefirstigen.

- Hej. Vem är du? frågade jag.

- Jag är Tizians Flora, svarade hon och då kände jag igen henne.

Bakom henne gick Mona Lisa. Och jag slog följe med de två kvinnorna som gick längs den gnistrande stigen.

- Välkommen till Regnbågslandet! Om du går över Berget där borta kommer Du till Spegelsjön. Gå över Bernhardsberget och Du skall finna vägen till Dig själv.

Jag tackade de bägge kvinnorna och gick mot Bernhardsbergen.

Plötsligt hörde jag en röst bakom mig.

- Hej! Vänta på mig!

Jag vände mig om och såg Carl Fredrik stå där med en palett under armen.

- Jag går med dig, om jag får, sa Carl Fredrik.

Och så föll det sig att vi slog följe, Carl Fredrik och jag.

Vi gick igenom Regnbågslandet och efter några timmars gående såg vi en man med yvigt hår och stort skägg stå och måla en olivkvist.

Leonardo log mot oss och målade vidare.

- Arrivederci Leonardo! Ropade Carl Fredrik och vi gick vidare. Diamanterna knastrade under våra fötter.

Rafael, Tizian och Michelangelo satt i en ring och betraktade en svart diamant som gav ett vitt spektra av alla färgerna. Vitt och svart saknades och ingenstans fanns det något grått.

Vi gick vidare och såg snart en man stå och skulptera den största diamant jag kunnat drömma om.

- Det är Polykleitos, sa Carl Fredrik och vi gick vidare och kom till något som måste vara Regnbågsdalen. Längs en kristallbäck som flöt ringlande genom dalen växte träd stora som askar. Ett träd var större än alla andra. Det löpte åtta stigar in till trädet och vi gick den bredaste, Carl Fredrik och jag.

Det låg rubiner stora som apelsiner på stigen och vi gick fram till det enorma trädet och vi såg en man sitta i lotusställning under trädet. Vi log mot honom och han sken av frid.

- Det är Siddharta, sa Carl Fredrik och vi gick vidare på den breda väg som strålade ut från Siddhartas träd.

Vägen bar uppåt och Carl Fredrik och jag strävade på och snart var vi uppe i Bernhardsbergen. Hjärtat började bulta. Det bar ständigt uppåt och så kom vi till ett vägskäl. Vi stannade och såg frågande på varandra. Vilken väg? Vad ska vi välja?

Carl Fredrik och jag satte oss ned och funderade. Vi satt väl i en timme och vägde för eller emot, när plötsligt en man kom emot oss.

- Jag är Paulus, sa han och viftade med en bibel i handen.

- Följ den rätta vägen! Följ mig till Gud, sa han.

Carl Fredrik rusade upp och sprang med ett glädjeskutt emot honom.

Men jag satt kvar.

Jag vet inte vad det var med mig, men jag satt kvar.

- Kom! Du har bara en chans, sa Paulus.

Jag visste inte hur jag skulle göra men jag satt kvar som förstenad. Jag satt så länge att jag till slut såg Paulus och Carl Fredrik försvinna den vänstra vägen.

Jag satt kvar och somnade till slut. Jag sov och sov och vaknade till sist, vemodig till sinnet och alldeles ensam. Efter vad som verkade en evighet, reste jag mig och gick den högra vägen.

Jag gick och gick och plötsligt såg jag fotspår. Avtryck efter ett par fötter. Det kändes skönt att någon gått vägen före mig. Jag gick vidare i hans fotspår. Hans fötter var större än mina men hans steg passade precis.

När jag gått mig så trött, att jag ville vända mig om, såg jag en sjö nedanför mig. Det var Spegelsjön och en man satt vid sjön. Han var klädd i en blåaktig manteldräkt.

Han vände sig om.

Han log mot mig och sa:

- Välkommen till Genesarets sjö. Jag heter Jeshua.

- Hej Jeshua, sa jag och vi satt och såg ut över sjöns spegelblanka yta.

- Ser du ön där borta ? frågade Jeshua och jag såg , som i en hägring, en ö i skimmer.

- Det är Edens lustgård, sa Jeshua. Jag har suttit här i tvåtusen år och väntat på Dig. Jag tar mig inte över. Ön du ser är Jorden och skimret är ljuset från kriget.

Jag satt och såg mannen framför mig.

Jeshua.

Jag såg att han hade fula ärr på sina händer och fötter.

- Paulus och Luther har sin egen väg och jag är glad att Du gick din egen.

Det är mig de väntar på. Alla där borta. Du är den förste som gått hela vägen, nästan. Du har de översta stegen kvar. En härskare sitter överst på tronen och ruvar. När du går på sjön kommer du kanske att möta honom. Han tar sig den skepnad man minst anar. Och det är endast genom att följa rösten inom dig, Du kan komma rätt.

Människorna tar sig alla på så stort allvar och är på väg att förstöra hela Skapelsen. Den dag ön där borta är förödd och ödelagd och inga barn längre föds, då kommer det att bli trångt i Regnbågslandet. Din vän Carl Fredrik föds just nu. In i kretsloppet.

Men härskaren på tronen har kanske inte så lång tid kvar. Det är inte härskaren som är farlig längre. Det är alla idioter som lever på ön Du ser där ute. Det har gått så fort. På bara en mansålder är luften, vattnet och jordarna nästan helt fördärvade. Den dag ingen föds längre flyttas ön hit till fastlandet. Då får vi dras med idioterna här. Idioterna kommer att märka ut revir i Regnbågslandet. Regnbågslandet kommer att styckas upp i lotter och säljas ut och ingen kommer ut härifrån. Systemet blir slutet och ingen väg står öppen.

Alla de där idioterna där ute är överens om att ön styrs av vansinne men ingen vill erkänna sig sinnessjuk. Det är de sinnessjuka som är de friska. De som sitter på kliniker och asyler och mår så dåligt att idioterna kan må bra. Systemet på jorden är slutet och idiotin styr. Det finns inget helvete annat än det människorna på ön skapar. Till Regnbågslandet kommer alla. De flesta går den vänstra vägen och återföds till ön lika nakna som de kom hit. Du är en av de få som gått den högra vägen.

Gå nu ut över vattnet ut till ön och tala och skriv till idioterna. Passa dig för korset och alla de som frälser i mitt namn. Försök stoppa vansinnet. Inte genom att själv bli vansinnig utan genom att behandla människorna såsom Du vill bli behandlad själv. Dina bröder och systrar finns på dårhusen och där Du minst anar det. Kom ihåg att i Regnbågslandet är alla nakna. Det är inte många som kommit med kläder.

När Jeshua sagt det märkte jag att jag inte var naken som alla jag mött.

- Gå nu. Gå nu till världen. Gå på vattnet till ön där ute. Avslöja Härskaren överallt där han visar sig. Lev. Lev för livet! Och glöm inte att den dag inga barn längre föds är Jorden uppflyttad till Regnbågslandet.

Jag tog farväl av Jeshua och gick ut över vattnet.

Det var inte alls märkvärdigt att gå på vattnet, som att gå på en äng ungefär. Jag trodde jag skulle hamna i gränslandet mellan Iran och Irak men när jag nådde land fann jag mig stående och seende på mig själv i spegeln. Jag strök med handen mot ytan men märkte inget särskilt.

- Tur man inte hamna i skottlinjen. I Basra, sa jag för mig själv och lämnade spegeln och gick ut i dagrummet. Jag passerade expeditionen och gick ut ur avdelningen.

När jag lämnat sjukhuset kom jag ut till den väntande trafiken. Bilarna körde som bålgetingar. Fram och tillbaka. Coca-Colaburkar låg slängda i rännstenen tillsammans med drivor av fimpar, papper och plast. En reklamskylt förkunnade: "Bounty "A taste of paradise!" Jag hejdade en vandrande man och sa:

- Paradiset är hotat! Dör människorna ut, kommer inga barn längre att födas och då kommer det inte finnas något paradis!

- Ja, ja. Det blir säkert bra med det, sa den vandrande mannen och fortsatte obönhörligen framåt.

Jag sprang efter honom och sa att:

- Vi måste rädda jorden innan allt är för sent!

- Ja, ja, sa mannen.

- Det blir säkert bra med det!

Han fortsatte och ökade takten på sina steg. Han gick fortare och fortare bort från mig och jag blev lämnad kvar. Utan att ha insett det hade jag lämnat sjukhusområdet och befann mig i stan. Jag gick och gick och människorna hastade fram runt omkring mig. Alla jäktade och stressade och ingen såg åt mig. Vid en tidningskiosk förkunnade löpsedlar att "Lill-Babs bantar" och "Björn Borg gifter sig". Jag gick och gick tills rädslan tog överhanden. Jag såg så klart för mig de förblindade och fördummade människorna fördärva, inte bara Jorden, utan också Regnbågslandet.

När jag gått ett stycke i tårar mötte jag en kvinna gående med en barnvagn framför sig. Det låg ett litet knyte i vagnen. Jag vände mig om och såg in i en nyfödd pojkes ögon.

- Jösses vad han var lik Carl Fredrik, sa jag högt för mig själv och började drömmande gå tillbaka till sjukhuset, i hopp om att komma tillbaka, innan de upptäckt att jag försvunnit.

När jag kom till avdelningen var det som om ingenting hade hänt. Ingen hade saknat mig och ingen hade märkt att jag varit borta. Ingen hade märkt att jag hade varit i Regnbågslandet. Min självbevarelsedrift sa mig att här skulle ingen tro mig. Här skulle de förstå.

- Aha. Det är din verklighet, skulle de säga och lägga pannorna i djupa veck.

Jag gick in i dagrummet och tänkte att jag delat det med så många andra före mig. Jag gick fram mot en tavla som hängde ensam på en gavelvägg. Inom ramen hängde ett landskap. Ett landskap från Provence. C F Hill stod det längst ner i högra hörnet. C F som i Carl Fredrik.

Göran Wassby