Bussresan

Allt jag kan minnas är en bussruta. En ruta av tonat glas inramande ett stycke av verkligheten. Jag ser ett stycke verklighet. Fyrkantigt och inrutat. Det är en gummilist innanför ramen. Verklighetsrutan är gummerad i kanterna.

Jag vet inte hur länge jag hade suttit i bussen. Jag vet inte ens om den rörde på sig. Allt jag minns är bussrutan. Jag såg genom rutan, men kan inte minnas vad jag såg. Jag såg ett extrakt av verkligheten, men minns inte vad.

Det är som om mina ögon bara ser glaset. Bussglaset. Det är som om jag inte ser vad som är genom glaset. Jag känner hela tiden en häpnad över vad som händer, över vad som sker. Jag ser genom glaset, men vad är på andra sidan?

Glaset är smutsigt och fettfläckar från händer, fingrar och tummar har kletat avtryck efter sig på rutan.

Är det mina avtryck? Jag minns inte om jag kladdat på rutan. Det kan ha varit jag, men jag minns inte. Det finns, om jag minns, en möjlighet. Hur är det nu? Jag minns inte.

Allt jag kan minnas är en bussruta.

Det finns inga ledtrådar. Det finns inga spindelnät med inkapslade flugbyten. Ingen fjäril ligger förpuppad i väntan på sin längtans metamorfos.

Jag är fascinerad över min förvåning och beslutar göra något.

Jag mäter upp rutan.

I avsaknad av linjal och måttbandsorm skattar jag en decimeter mellan tumme och långfinger. Jag mäter bredden till åtta decimeter. Åtta grovt tillhuggna och inte alls vetenskapliga decimetrar.

Rutans höjd skattar jag med blicken och får den till tio decimeter.

Jag har alltså en ruta av åttagångertiodecimeter.

Rutans tjocklek kan jag inte uppskatta men gissar på en distansminut.

Det är som om jag seglar på en dröm. Jag nyper mig i armen för att vakna.

Jag nyper än hårdare.

Hårt, hårdare, hårdast.

Är jag vaken eller drömmer jag?

Var är jag?

Allt jag kan se är en bussruta.

Färdas jag eller står jag stilla?

Följer jag floden eller kör vi över edet?

Färdas vi framåt eller bakåt?

Bussrutan är gjord av plexiglas och är tonad i en brun nyans.

Rör sig bussen eller gör den inte?

Jag verkar vara ensam.

Det verkar som att jag inte kan se genom rutan.

Det verkar som att jag bara ser rutan.

Jag tycks sitta här.

Det verkar som jag sitter här, verkar det som.

Det verkar som att det här är min verklighet.

Var finns alla?

Är jag ensam på bussen?

Vad var det för buss jag tog?

Jag minns inte varför jag gick på bussen. Men det måste jag ha gjort.

Eller har jag det?

Det verkar så.

Det verkar som om jag gjort det.

Allt jag kan minnas är en bussruta.

En ruta glas.

Är det allt?

En tonad ruta glas?

Allt jag kan minnas är en bussruta.

Göran Wassby