Kvadriljen

Kalhygget låg framför mig. Meter för meter, mil efter mil.

Uppätet, utspottat och utslängt. Hela skogen var en slängd sopa. De ikullvräkta stubbarna stod som min ras bidrag till faunan.

Jag vände ryggen åt mina steg och gick tillbaka.

Här och var som jag gick spelade några stenskvättor. Men hur jag än gick kunde jag inte hitta min svalas vägsjäl.

Jag sökte och sökte. Gick genom skogen med pannlampa och ett par kastanjenötter i min hand. Jag smekte dom och komponerade mina steg. Jag gick samma väg, som jag kommit men ingenting var som förut och det var tyst i skogen. Så tyst att granbarren föll ner i mina skor och frågorna ekade i min skalle.

När, var, hur och varför?

Den här gången hörde jag musiken men bara i mitt huvud !

Inne i skallen, frånkopplat mina sinnen spann örnkattan. Hon spann och spann och när jag såg upp mot tallarna var jag helt ensam.

Ensam med min själ, ensam igen.

Så hörde jag miljonarméns revelj och fram i ådrorna sprang grenadjärerna! Ur benmärgens lymfväggar sprängde kavalleriet fram. Hästhovarna lyste som solar när de slog ner i myllan och gnistorna spred sig till mig. Mina celler kommenderades uppställning och jag hörde trampet av beväringar i venerna. Mitt hjärtas livkompani skyldrade gevär.

Jag var ute ur skogen. Ute bland malört och svinmålla. Tillbaka där jag hade börjat. Raskt kommenderade jag höger - vänster om marsch och la mig raklång ner bland grobladen.

Det var då jag såg henne!

Hon flög så högt och så vackert och hennes ögon var så smala att polstjärnan kunnat lysa genom henne.

Hon flög för mig. Flög högt över mig.

Och när jag nästa gång såg mig, såg jag mig med svalans ögon. Jag såg mig ligga i gräset och jag flög!

Jag flög och flög.

Långt bort. Vinden genom träden bar mig till fjärran.

Till långt belägna berg...

Göran Wassby