Pronto

Hennes linjer var knivskarpa. De var som skurna av en kniv i hennes ansikte. Själva eggen hade format hennes drag med otrolig skärpa. Hon var klassisk, hon var latinsk. Hennes skarpa konturer och hennes mörka hår förde tankarna till Pompeji och Herculanum. Hon var en romersk pärla. En patricierska.

Det var inte bara hennes yttre som var så tydligt. Hela hon var som en kontrast. En skugga av svart föll över hennes vita hud.

Jag satt varje dag och såg på henne. Hon satt i bussen. Tredje sätet bakifrån från höger. Hon måste ha gått på någonstans vid Dalaplan. Jag gick på vid Södervärn. Jag brukade fantisera om henne. De första dagarna tänkte jag bara "hur är hon i sängen?". Hon väckte en erotisk åtrå i mig. Hon fick mina ådror att svämma över. Det fullkomligt porlade fram bäckar i mitt omlopp. Jag såg på henne liksom under lugg, lite så där i mjugg och riktigt smekte hennes bröst med ögonen. Hon hade små bröst. Och jag som riktigt älskar små bröst hade kupat mina händer över dem redan vid Amiralsgatan.

Jag såg henne bäst som jag stod. Vågade inte riktigt stirra på henne även om jag velat. Nej, jag såg på henne förstulet men iakttog henne för varje centimeter bussen förde oss framåt, som om jag haft henne under lupp.

Efter den första veckan vi åkt tillsammans till Centralen hade jag blivit rädd av min åtrå till henne. Jag hade för mig själv kallat henne "Rävhonan". Då hade det varit hon som iakttagit mig. Hon hade liksom blinkat mot mig från sätet bredvid. Och hon var en Hon. En riktig Rävhona. Och hon hade sett illmarigt på mig och liksom skvättit med ögonen. Iakttagit mig långsamt och mätt mig.

Mitt skrev hade svarat. Och så fort jag såg åt henne hade hon vänt bort ansiktet och tittat ut genom den mörka fönsterrutan.

Jag stod där i bussen med ett stånd som kunnat vara bärraket till historiens största sputnick. Herrejävlar vad jag var kåt ! Jag kände det som om jag ackumulerat hela min pubertets alla erektioner och anrikat dem i en enda.

Bussen for förbi Triangeln och Sheratonhotellet kastade en skugga över bussen och mig.

Min ardenner spände mot taket och hon, vad gjorde hon ? Hon bara satt och stirrade ut genom rutan. Varenda förbannade morgon var det likadant. Rävhonan satt där och stirrade ut genom den svarta morgonen med regnblänk i stulen november.

Andra eller var det tredje veckan tog jag mod till mig. Jag hade börjat ta med mig Sydsvenskan för att dölja mina centimetrar och när passageraren på sätet bredvid gick av vid Stortorget for fan i mig och jag formligen flög fram till det lediga sätet.

Jag satt bredvid henne !

Jag sniffade. Drog in hennes dofter. La tidningen i knät och luktade. Ah, hon doftade kvinna.

Nu var det bara tre hållplatser kvar till Centralen och jag kände att jag måste säga något. Måste få höra hennes röst.

Jag la mitt huvud på sned och sa till henne med mina nyborstade tänder

- Förlåt. Du ska också till Centralen ?

Hon såg på mig och jag kunde spåra ett leende i hennes marmorskarpa ansikte. Hon sa:

- Pronto ?

Hon var italienska ! Hennes röst var som Sophia Lorens eller Lollobrigidas. Jag liksom tappade andan och stånkade fram

- Pronto. Du kommer från Italien ?

Hennes brytning var som gräddsorbé mot min gom. Jag lapade i mig orden som en marskatt.

- Ja, från Verona. Nu måste jag av, sa hon och log mot mig.

Hennes tänder var som en nunnas radband. Så skinande blanka och vita som oskuldsfullaste snö.

Jag som också skulle gå av satt bara andtruten kvar och såg henne gå.

Vilket steg ! Vilken hållning ! Ah kvinna !

Jag smakade på orden. Pronto och Verona. Italien, Lombardiet och Toscana, Verdi och Garibaldi.

Jag diade och sög länge innan jag till slut gick av...

Göran Wassby