Rosenkransen

Vinden sveper sin kalla vind mot min kind. En gång reste jag på Kinda kanal. Ombord på båten "Kind" upplevde jag min barndom på nytt. Jag älskade vattnet och jag kommer ihåg att det regnade. Ett varmt sommarregn slog mot mina regnbågshinnor. Mina grönblå ögon glittrade mot himlen, som om jag haft tårar i dom. Ett stänk från Gud, alltid en droppe ifrån. Det känns som om jag vore berusad. Ruset rusar i mina ådror. Jag minns aftonen för många år sedan. Skam till sägandes sov jag hela den långa natten med handen över hennes bröst. Jag kupade den över henne. Vi sov på stranden under hennes fäll, det blåste kallt på min korsrygg. Men jag bar korset med rakt huvud utan att blinka. Törnekronan på mitt huvud skar mig ända in till själens boning. Hormonerna slogs med demonerna och inne i min kropp reste sig blodet flammande rött. I hjärtats förmak satt min dräng i sin kammare och dunkade mig mot tinningen. Det svartröda hjärtat med sina vener och artärer slog ett slag för hennes växande livmoder. Allt var liv och befruktningen var nära. Ett nedslag och sedan vidare mot avgrunden.

Ur avgrunden steg befrielsen. Så kan det låta inne i min trumhinnas hörselgångar. Djupt inne i mig rasar striden. Den sista striden. I ett envig på gott och ont, på liv och död står de båda bestarna mot varandra. De dricker av mitt blod. Mina lungor syresätter artärerna som rusar ut till minsta lem. Mina muskler spänns och jag är liksom jaguaren på språng. Ett hopp och jag lämnar verkligheten och ger mej in i fantasins asgård.

Mina mensdagar är eviga, jag söker mig till bröstet, kväver mig i dess dun. Lägger mina morrhår mot skötet och viskar en sång om framtida segrar. Snabbt och målmedvetet blåser jag till strid och rusar rakt mot mitt Poltava. I nederlagets stund är segern som sötast. Hoppet är så gott som dött. Här sitter jag som Tsar Peter i sitt nyanlagda Petersburg. Över Neva går en sjuspannsbro. Där skjuter han sig, min Majakovskij. Mina signalsubstanser når inte riktigt fram - det blir plötsligt stopp. Min hjärnas snut sträcker fram sin vita handske och signalerar; "Stanna"! Han passar på att ge mej en omgång med batongen. Den vita phallosen slår in i mitt fett och snuten är lycklig. Bestämt är han inte lycklig.

Själens furir rider mig i natt. Rider mig tills det slutat regna. Varje droppe som slår mot min hjässa får mig att frusta. Månens baksida är för mig ett oskrivet kapitel och tidvattnet sköljer över barnens sandslott. Plus och minus tar i längden ut varandra. Kvar blir bara nollorna. De stora nollorna. Äggen, de tomma mängderna...

Solen har skinit hela natten och jag sitter här i Vintergatans utkant och ser på gryningen. Min dotter står i ett fönster och ser ut över gården. Äntligen har jag hittat mitt heliga vatten. Med det gör jag korstecknet. I fönsterimmans bleka diadem läser jag rosenkransen för min dotter. Pater Noster och Ave Maria. Så vandrar mina konsonanters pilgrimer mot det heliga, mot det innersta av körtlar, mot de rikas fattigdom och de fattigas rikedom. Mot navelsträngen till himmelen, till vokalernas cirrusmoln som svävar över baraxlade korsriddare på väg över Golgatas kullerstenar. Min bön vävs till ett nät och spindelns konturer kan jag bara ana. Välsignad är Din livsfrukt

Göran Wassby