Havren

Med en tro som kan flytta berg rör jag mig framåt. Kanske går regnbågen ner där berget stått?

När mina steg var mig kortare såg jag i en tidning en bild av en fullgången regnbåge med en skatt i den längsta änden. Det brann i min hand, när jag den gången läste tidningen - och det har brunnit i mig varje gång jag sedan dess har sett regnbågen i mig.

Jag blinkar åt pappret framför mig och skriver bokstav för bokstav. Orden rinner ut som droppar och det rycker i mitt öga. Anar jag inte regnbågen vid resans slut?

Ser jag inte det violetta ljuset smeka min kind?

Anar jag bara spektrat i livet?

Doftar jag ljuset på andra sidan molngränsen?

Små episoder dyker upp och får ny betydelse i det nya ljuset. Jag ser i ögonvrån den tomma stolen där hon suttit. Hon satt vid min sida och målade min nacke i akvarell. Jag såg henne inte och anade inte ens månskuggan på hennes ögonlock. Hon satt precis där vattnet tog vid efter regnbågens slut.

Jag rör mig för att komma tillbaka till bågen. Bågen vid mitt livs fot. Sakta spänner jag strängen och skjuter mig som en pil framåt. Jag far fram och landar precis när molnskuggan lättar och ljuset bryter fram. Jag landar mitt i havren. Ett harhjärta slår dubbelt när det hör mig slå ner i svartjorden.

Jag har färdats långt och innan jag hinner fortsätta ser jag mitt i havren, ett älskande par sitta och smeka varandras händer.

Deras fingrar snor in sig i varandra. Vandrar upp längs handryggen och möter tummarna upp och ner. Fingrarna trycker sig mot nagelbanden. Hon har målade pärlehänder. De lyser i både mörker och ljus. Hon rispar hans handflata och det ryser längs hans ländrygg. Fingertopparna vandrar längs spådomarnas kanaler, deltan och flodlinjer i hans öppna handflata. Hans tanke ejakulerar och landar som en kyss på hennes panna.

När kyssen är fullgången ömsar svenskharen skinn till vitt ljus och regnbågen är borta.

Jag lutar mig bakåt i havren och läser himlen. Jag läser molnen. Varje sida är en turnermålning. Jag bläddrar bland dukarna och minns en kretansk himmel för tio år sedan.

Inunder himlen på Kreta smekte mina näsvingar hennes öras yttersta mantlar. Hon doftade gud.

Jag är ensam om att se det fantastiska och när haren plöjer sin väg genom havren är jag redan i Provence. I Arles sitter jag med en kvinna på en bro över floden jag glömt namnet på. Citronträdsblomman är lika vit som haren i havren. Det är länge sedan och jag glömmer lika fort som jag minns.

Jag kapslar in mig och hoppas på spårsnö. Det älskande paret är borta och själv sitter jag ensam och tänker hur det kunnat vara. Men som inte är.

Allena som jag är - mitt i havren.

Göran Wassby