Vägen till Provence

Vägen till Provence går här alldeles utanför. Den ringlar sig iväg uppför kullen fram mot stupet.

Själv är jag androgyn och bär min frukt med mig. Mitt senaste utomkvedsäktenskap slutade i tragedi. Som sagt, tragedi var ordet och som Karl Marx en gång påpekade; historien har en tendens att upprepa sig, först som komedi, sedan som tragedi.

Det började i alla fall komiskt. I en halvfull järnvägsvagn tillhörande franska statsjärnvägarna låg jag och sov och hörde röster. Jag hörde röster redan då. Min inbillade kära talade till mig genom hjärnbarken. Hon följde min levande hjärnas böjningar och labyrinter till dess hon hade mig fast. Vi stod och såg ut på landskapet Provence genom tågfönstret.

Jag strök min kind mot hennes och vinden viskade mitt namn i hennes öra. Hon fick en speciell blick som bara älskande får. Vi stod där och såg ut genom vagnsfönstret. Vi såg träd och vinrankor, gårdar och fält, höns och får. Och alltsammans doftade; Provence.

Vi talade några ord medan våra kinder lekte tafatt. Vi strök våra kindknotor mot respektive näsrot så våra dofter lekte kurragömma med oss. Jag kände styvnaden och såg inte Provence längre för hennes hår som fladdrade mellan mina läppar. Jag bet i hårtopparna för att smaka henne. Hon doftade Tyskland och smakade Schiller, Goethe och Eckermann. Hennes hud var len som Beethovens och hennes ögon skarpa som hans.

Hennes anor var Ost-Preussens och i hennes blod flöt Stettin. Men djupt bakom hennes ögon fanns en annan liten man. En man som levde av aska och det skulle dröja innan han visade sitt tryne inför mig. Nu stod han på tå för att bränna mina trossar medan jag sakta fångades i hennes trålars mjärde. Sakta sam jag mot nätmaskorna som jag inte såg eller ens kände. Vi stod bara och såg Provence galoppera förbi vår kupé.

Det var alldeles i kvällningen vi kom fram till floden. Vi byggde oss genast en bro och hennes tyska tunga lekte med min. Mitt trettioåriga krig hade börjat och jag landsteg på tysk jord och höll min mässa. Sprutade mitt blod i henne och vi trädde våra fingrar i varandras händer och började vår marsch. Wallensteins spanare log åt mig i lönndom när jag sträckte mig efter henne. Jag trodde jag var lycklig. Och Hansan hade ju för länge sedan upphört att existera. Jag sålde mig för en kyss. En kyss som eggade mig att fortsätta mot mitt krig. Ett krig där jag själv låg nedgrävd i skyttegraven och siktade mot min spegelbild.

Medan jag gjorde patron ur och med fingertopparna kände på kalibern tänkte jag:

- Är du lycklig nu ?

Mitt hjärta bankade för framtiden och när vi sov på stranden frös jag om korsryggen.

Nåväl, kriget pågår ännu och i backspegeln har jag sett mig förblöda. Breitenfeld och Lützen är glömda och mitt tyska fälttåg är över. Jag sitter i Lund och slickar mina sår. Tiden går och jag avslutar min lilla odyssé över fallna segrar och min själs minaret ropar ut: ...

Göran Wassby