Vägen till Provence
Vägen till Provence går här alldeles utanför. Den
ringlar sig iväg uppför kullen fram mot stupet.
Själv är jag androgyn och bär min frukt med mig. Mitt
senaste utomkvedsäktenskap slutade i tragedi. Som sagt, tragedi var
ordet och som Karl Marx en gång påpekade; historien har en
tendens att upprepa sig, först som komedi, sedan som tragedi.
Det började i alla fall komiskt. I en halvfull järnvägsvagn
tillhörande franska statsjärnvägarna låg jag och
sov och hörde röster. Jag hörde röster redan då.
Min inbillade kära talade till mig genom hjärnbarken. Hon följde
min levande hjärnas böjningar och labyrinter till dess hon hade
mig fast. Vi stod och såg ut på landskapet Provence genom
tågfönstret.
Jag strök min kind mot hennes och vinden viskade mitt namn i hennes
öra. Hon fick en speciell blick som bara älskande får.
Vi stod där och såg ut genom vagnsfönstret. Vi såg
träd och vinrankor, gårdar och fält, höns och får.
Och alltsammans doftade; Provence.
Vi talade några ord medan våra kinder lekte tafatt. Vi strök
våra kindknotor mot respektive näsrot så våra dofter
lekte kurragömma med oss. Jag kände styvnaden och såg
inte Provence längre för hennes hår som fladdrade mellan
mina läppar. Jag bet i hårtopparna för att smaka henne.
Hon doftade Tyskland och smakade Schiller, Goethe och Eckermann. Hennes
hud var len som Beethovens och hennes ögon skarpa som hans.
Hennes anor var Ost-Preussens och i hennes blod flöt Stettin. Men
djupt bakom hennes ögon fanns en annan liten man. En man som levde
av aska och det skulle dröja innan han visade sitt tryne inför
mig. Nu stod han på tå för att bränna mina trossar
medan jag sakta fångades i hennes trålars mjärde. Sakta
sam jag mot nätmaskorna som jag inte såg eller ens kände.
Vi stod bara och såg Provence galoppera förbi vår kupé.
Det var alldeles i kvällningen vi kom fram till floden. Vi byggde
oss genast en bro och hennes tyska tunga lekte med min. Mitt trettioåriga
krig hade börjat och jag landsteg på tysk jord och höll
min mässa. Sprutade mitt blod i henne och vi trädde våra
fingrar i varandras händer och började vår marsch. Wallensteins
spanare log åt mig i lönndom när jag sträckte mig
efter henne. Jag trodde jag var lycklig. Och Hansan hade ju för länge
sedan upphört att existera. Jag sålde mig för en kyss.
En kyss som eggade mig att fortsätta mot mitt krig. Ett krig där
jag själv låg nedgrävd i skyttegraven och siktade mot
min spegelbild.
Medan jag gjorde patron ur och med fingertopparna kände på
kalibern tänkte jag:
- Är du lycklig nu ?
Mitt hjärta bankade för framtiden och när vi sov på
stranden frös jag om korsryggen.
Nåväl, kriget pågår ännu och i backspegeln
har jag sett mig förblöda. Breitenfeld och Lützen är
glömda och mitt tyska fälttåg är över. Jag sitter
i Lund och slickar mina sår. Tiden går och jag avslutar min
lilla odyssé över fallna segrar och min själs minaret
ropar ut: ...
Göran Wassby
|