Orientering

Det är kväll och jag ligger i min säng. Ser ut över rummet. Kan konstatera att jag är orienterad. Vet således var jag är. Tiden är halvtio. Vet alltså vilken tid det är. Är med andra ord orienterad till tid och rum.

Eftersom ingen vet vad tid är är jag orienterad till något man inte vet vad det är. Bara att det är mätbart.

Jag mäter upp ytan av rummet och får det till 15 kvadratmeter. Femton kvadratmeter och så en klocka!

Det skulle alltså vara jag!

Eftersom att vara orienterad till tid och rum är ett mått på sinnenas fulla bruk kan jag bara vara säker på rummet eftersom man inte vet vad tid är.

Det har gått sex minuter. Det är mätbart eftersom jag ser texten minuterna tagit att skriva. Men är jag vid mina sinnens fulla bruk? Eller kanske vid mina sinnens berusade bruk? Eftersom jag är diagnostiserad och i kraft därav inte vid sinnesfrisk och därav alltså inte heller orienterad till tid och rum. Alltså är detta resonemang att betrakta som sjukt. Men vad är då friskt?

Det friska måste ligga i att vara betraktad som frisk. Alltså något subjektivt. Som betraktelse måste det här vara fullkomligt sjukt och således något objektivt. Därav följer att friskhet är subjektivt och sjukdom objektivt. Psykiatri är alltså en vetenskap! Något mätbart, som till exempel dopaminhalten i frontalloben och icke att förglömma - något till tid och rum orienterbart!

Göran Wassby