I änden av ett strå

Som larven i änden av ett strå låg du i min säng. Som människan korsfäst mellan himmel och jord låg vi där tillsammmans och endast inom oss kunde vi förenas.

I kraft av det som vill ut till den grad trängde sig på trädde jag in i dig. Huden var gränsen som tog emot men som också stängde ute. Då det var alltjämt möjligt att mötas med hull och hår möttes vi som vi var.

Det ingår i perspektivläran att lära sig horisonten. Därför följde mig mina ögon dig medan jag stack in ett kommatecken i din värld av ord.

Jag ställer rummet i en vas eftersom jag har anlag att svälla över och det hedrar de frånvarande att de inte har vett att vara närvarande.

Diktvattnet står mig till knäna och jag konstaterar att vågrätt är livet kort men mäter man det lodrätt blir det oändligt.

Jag såg din rygg sen såg jag dig gå...

Göran Wassby