Marias värld

Stararna sjöng den dagen. De sjöng i mina öron sin allra vänaste fågelsymfoni och när han kom fram till mig svek mig mina ben.

- Jag har en present åt dig, sa han och gav mig ett vidunderligt vackert inslaget litet paket.

- Jag vill att du läser den här boken.

Precis så sa han. Lätt rörd och med ögonen vimlande inne i hans ansikte öppnade jag rosetten och vek upp pappret runt den inslagna boken. Det var "Sofies värld", av Jostein Gaarder.

- Åh tack, sa jag med en lite stammande stämma.

Det är i stort sett allt jag minns av vårt första möte. Att jag fick den där boken av honom. "Sofies värld". Ni anar inte hur han kom in i min värld med den boken. "Varför gav han mig just "Sofies värld"?

Varför den boken och inte någon annan? Vad ser han hos mig? Han som vill att jag läser om filosofins historia? Vad har Platon och Aristotoles att säga mig? Och Sokrates och Herakleitos. Vad hade de att säga mig? Och Parmenides. Han med förnuftet. Att ingenting kan förändras och att vi inte kan lita på våra sinnen. Medan Herakleitos från Efesos menar att jag kan det.

Men vad menar han? Med att ge mig just den här boken. Tankarna svindlade i min hjärna ju mer jag läste om filosofernas snårigheter men mest såg jag honom framför mig. Vad ville han? Ha mitt hjärta? En romans? Eftersom jag jobbade inom vården kallade jag det inte kärlek utan; "att gå in i relation". Var det det han ville?

Som jag väntade att han skulle ringa. Att han skulle höra av sig. Ju mer tiden gick och ju mer månaderna skiftade färg i allmanackan desto mer väntade jag på det där telefonsamtalet. Som aldrig kom.

Men han kom. En dag i sjukhusets cafeteria stod han framför mig i kaffekön. Jag gick genast fram till honom och hälsade. Tänk att det verkade precis som att han inte kunde placera mig.

- Jag har tänkt så mycket på dig, sa jag till honom.

Han verkade tveka innan han sa

- Ja, jag har tänkt på dig också och så gestikulerade han med högerarmen och sa

- Var var det nu vi sågs någonstans?

Som om han ville lokalisera mig i sitt minne.

- Det var på Camillas fest, sa jag.

- Camilla, sa han och såg frågande ut.

- Ja du gav mig den där boken.

- Ja just det, sa han och log så där befriande som att han äntligen lyckats placera mig.

- Vad var det du hette nu igen, frågade han mig.

- Maria.

- Ja, just det,sa han igen och såg ut som ett frågetecken.

- Det är en sak jag har undrat över sedan dess. Varför gav du mig just den där boken?

- Vilken bok? frågade han och såg så där dum ut som bara karlar kan.

- Sofies värld.

- Jaså den. Jo jag är med i en bokklubb och den var huvudbok en månad och jag hade glömt att avbeställa den.

Det svaret skulle inte ens en Kierkegaard och framförallt inte en Freud kunnat ana ens i sina vildaste fantasier. Luften gick ur honom som vätgasen ur en zeppelinare och han sjönk genom golvet i en rasande fart för att som en fluglort försvinna för mina ögon när jag vände på klacken och gav honom mina tankars spark i skrevet.

Snacka om kontrapunkt.

Göran Wassby