Personnumret

Det var fotspår i snön.

Alldeles utanför hans fönster var snön nästan tillplattad. Någon måste ha varit barfota för avtrycken var formade så att fotvalven lämnat avtryck.

Han stod i fönstret och tittade på fotspåren.

"Vad är det för en idiot, som sprungit barfota här ute?". Tänkte han högt för sig själv. "Det måste ha varit någon spritt språngande galen idiot. Det är ju fem minusgrader ute!"

Han visste det alldeles bestämt för i fönsterkarmen var en termometer fastsatt och den visade fem grader under nollan.

"Ja, jag säger då det." Muttrade han för sig själv. Så tittade han ner på sina fötter.

"Satte jag inte på mig strumpor i morse?", undrade han och så kände han med handen på högerfoten. "Fan vad den är kall!". Utbrast han. "Jag har ju knappt någon känsel i foten!"

Han var konfunderad.

"Vad hade han gjort det senaste dygnet?"

Han visste inte.

Hade i själva verket inte en aning om vad han hade gjort. Det kunde ha varit vad som helst.

"Hade han varit ute?"

"Eller hade han varit inne?"

Han försökte dra sig till minnes allt han hade gjort, men det var som bortblåst. En massa timmar utan en aning om vad som hänt.

Vad han hade var fotspår utanför fönstret och ett par kalla fötter.

Han såg sig om i rummet. Rakt fram stod teven. Till höger om den stereon. Sedan i vart hörn en högalare. Han gick fram till grammofonen för att se efter vilken skiva, som låg på tallriken. Han blev ännu mera konfunderad då han såg att det var Rolling Stones "Jumpin Jack Flasch".

Han som inte gillade Stones något vidare.

Hade han haft besök? Hade någon varit i lägenheten?

Han visste inget. Vad hade hänt?

Askkoppen stod framme på bordet. I den låg fem fimpar prydligt tillplattade. Han som inte rökte!

Eller gjorde han det? Han visste inte längre. Rökte han? Han var i vart fall inte röksugen. Vad hade hänt? Och hur skulle han få svaret?

Svaret kanske var där ute? Fotspåren verkade passa till hans fötter. Om han skulle gå ut och pröva?

Säg nu att fötterna passade i fotspåren. Vad skulle han vinna på det? Att han varit ute och trampat utanför fönstret? Eller det kanske inte varit han? Men vem var det då?

Frågorna snurrade i skallen på honom. Till sist anrikades de till en enda "Vem var han?

Och var var han?

Han sökte i kläderna efter någon ledtråd. Vant tog han med högerhanden på bakfickan för att ta upp plånboken.

Han fann ingenting!

Kände bara sin bara skinka under byxtyget.

Han hade i alla fall byxor på sig.

Alltid något.

I framfickan låg ett papper tillknycklat. Han fiskade upp det och läste "Ring mig! Lena." Vem var Lena? Och varför hade hon inte skrivit något nummer?

Han gick i minnet igenom om han kände någon Lena. Men icke!

Han var helt tom. Och lägenheten? Var det hans?

Plötsligt fick han en idé. Gick ut i hallen och fram till ytterdörren, öppnade den och läste på namnskylten "L Persson".

"L Persson! Vem fan var L Persson?"

Var det han? Eller vem var det?

Någon måste det ju vara! Om det inte var han, vem var det då?

Kunde Let stå för Lena?

Vem var han? Kanske bäst att vänta tills någon kommer.

Han gick in i rummet och fram till grammofonen. Satte på "Jumpin Jack Flasch". Medan Rolling Stones rann utmed högtalarna satte han sig i soffan, tittade i askkoppen och blundade för sitt inre.

"L Persson?"

Han satt fortfarande blundandes när telefonen ringde. Han ryckte till och lyfte luren.

- L Persson, sa han.

- Är det du?

- Vem är det?

- Det är Lennart. Jag söker Lena?

- Jaha. Är det Lena som bor här?

- Vem är du?

- Jag vet inte, svarade han.

- Var är Lena? Rösten lät orolig.

- Jag vet inte.

- Men du är ju i hennes hem!

- Ja, jag är här.

- Vem är du då?

- Hur ska jag kunna veta det?

- Herregud! Människa! Du vet väl vem du är?

- Så jag är en människa?

- Du är ju inte riktigt klok i skallen!

- Det är möjligt. Jag vet inte!

- Vad vet du egentligen?

- Ingenting! Vad skulle jag annars veta?

- Vet du var du är?

- Det står L Persson på dörren.

- Har det hänt Lena något?

- Hur skulle jag kunna veta det?

- Men du är ju i hennes hem!

- Än sen då.

- Jag ringer polisen!

- Gör du det.

Han som lystrat till namnet, Lennart, la på luren. Kvar stod han med lyft telefonlur.

"Vad skulle han göra?".

"Om polisen kommer? Skulle han gå sin väg?"

Han hade ju inga skor. Och vart skulle han ta vägen?

Han visste i alla fall att han var hos Lena Persson.

Alltid något.

Han beslöt att vänta.

Medan han satt där i soffan somnade han och vaknade inte förrän det ringde på dörren. Yr gick han och öppnade. Där utanför stod två poliskonstaplar. Den ene, en grov sak, yttrade genast

- Och hur var det här då?

Han svarade inte utan vek undan då polisena trängde sig in i lägenheten.

- Hur var namnet? Personnummer?

- Jag vet inte, svarade han.

- Menar ni att ni inte vet vad ni heter? Och inte vet personnummret?

Han tittade upp mot de bistra poliserna.

- Ja, det stämmer. Jag vet inte vem jag är.

Den grove polisen till den andre

- Ring psyket och säg att vi kommer!

De stod tysta tills den ene konstapeln kommit rätt i telefonväxlarna.

- Kom nu! Vi ska bara till sjukhuset.

Han skyggade inombords.

De två poliserna slöt upp på var sin sida om honom. Tog honom under armarna och började gå. Det kändes som om han flöt fram.

Ju närmare de kom sjukhuset ju mer tyckte han att han kände igen. När han såg skylten;

"Universitetssjukhuset MAS", tyckte han att han varit där förut. Kände han inte igen sig?

Dörren öppnades av två vitklädda och han föstes in på avdelningen.

Poliserna vände och gick.

Det sista han hörde från dem var ett snäpp när dörren låstes.

Verkligheten smög sig på.

Han koncentrerade sig på ett enda.

Att vara den han var.

Vem det nu var.

Snart insåg han att här gällde ytterligare en komponent.

Att vara normal.

Var det normalt att stå som han stod?

Såg han normal ut?

Var det normalt att sätta sig?

Normalare att stå?

Fötterna!

Var det normalt att ha två fötter?

Om bara någon kunde ge besked!

Är det normalt att ha två fötter?

Han ser sig omkring.

Alla har två fötter.

Göran Wassby